Gustav Mahler var hemlös. Han kände sig som böhmare i Österrike, som österrikare bland tyskar, och som jude i världen – aldrig riktigt välkommen. Desto mer gripande att han försökte omfatta hela världen i sin musik. I den stora tredje symfonin, som Radiosymfonikerna framförde i går under Esa-Pekka Salonens ledning, skildras andens utveckling från död materia via djur och människor, upp till den kosmiska kärleken. Allt ska med. Följaktligen kränger Mahlers musik mellan slösig Hollywoodkitsch och de mest sparsmakande pianissimon.
Efter den ödesmättade och blytunga inledningen går det utmärkt att späka sig i hans ångest och Weltschmerz under halvannan timme, men man kan också nöja sig med att bekymmerslöst följa det musikaliska äventyret som på flotte längs en strömmande flod. Längs flodbädden väntar militärparader och spelmansgillen, pastorala idyller och
helvetesgap, virvlande strömmar och dånande vattenfall.
För att välja några få solistiska insatser att lyfta fram: Trombonistens ljuvligt avrundade ton och Monica Groops organiska mezzo.
Viss hemlöshet kan kännas i åhörarbänkarna. Men trean är ett monster på hundra minuter.
I bland får man slå av fokus. Dock inte Esa-Pekka Salonen som slutligen fogar samman alla de enskilt glödande partiklarna till en framvällande musikalisk lava som avslutar verket i förklarad D-dur.
Att Britta Byströms inledande Mahlerinspirerade beställningsverk Der vogel der Nacht drunknade i totalupplevelsen är varken radiosymfonikerna eller Byströms fel. Hennes gestiska fraser för silverkuletrumpeter och drömlikt dimmiga stråkbågar hamnade dessvärre helt i skuggan av en död mästares mastodontsymfoni. Ett hem till Byström, någon?