När Brahms satte ihop texten till sitt rekviem klippte och klistrade han som en orädd redaktör. Han använde inte den romersk-katolska dödsmässan utan blandade friskt strofer och verser ur gamla och nya testamentet från sin tyska översättning av Luthers bibel.
Resultatet blev en monumental tröstevisa för de efterlevande, med körkollektivet som bärande röst.
Brahms skrev verket när hans mamma dog. I den andra satsen ”Denn alles Fleisch es ist wie Gras” sjunger kören unisont i mörkt läge medan orkestern spelar en begravningsmarsch i maklig 3/4-takt. Två musikaliska klangkroppar smälter samman till ett enda mäktigt instrument. När den store Riccardo Muti dirigerar Radiosymfonikerna, Radiokören och Bayerska Radions tillresta kör får man illusionen av en väldig bröstkorg som häves hypnotiskt. Texten från Petrus första kapitel har inspirerat Brahms att skriva en dualistisk sats som obevekligt rör sig mot graven, vi vissnar som gräset, men det finns en nåd, sorgen och suckarna flyr.
Ett annat stort ögonblick, verkets verkliga cliffhanger, är när barytonsolisten, Peter Mattei, sjunger: ”Herre, vad har jag då att hoppas på?” och musiken avstannar. Han svarar själv: Mitt hopp står till dig.
Jag skulle kunna fylla hela den här sidan med alla raffinemang. Miah Persson icke att förglömma. Det är genomtänkt, välrepeterat och tätt på ett sätt som inte alltid är fallet när det gäller gästande stjärndirigenter. Men förutom att Muti är perfektionist gillar han fortissimo. I bland är dubbelkören så stark att den överröstar orkestern och ljudet skräller. Även det har dock sitt omskakande värde.