Ann Heberlein ger sig in i debatten om katolska kyrkan och sexualiteten.
Vatikanens chefsexorcist Fader Gabriele Amorth menar i en intervju i La Repubblica att satan har nästlat sig in i Vatikanen. Han talar om ”kardinaler som inte tror på Jesus och biskopar som är lierade med djävulen”. Som bevis för sitt påstående anför han avslöjandena om sexuella övergrepp i mängder av katolska institutioner.
Fader José Antonio Fortea Cucurull, också exorcist, tycker att Amorth gått för långt. Det finns inga tydliga bevis för att satan infiltrerat Vatikanen. Amorths tolkning av den växande pedofilskandalen tillhör de mer udda, men är trots det ett tydligt tecken på att katolska kyrkan inser allvaret i det inträffade. Att Vatikanens egen exorcist, tillika hedersordförande i ”Association of Exorcists”, hävdar Satans närvaro i det allra heligaste är naturligtvis allvarligt.
Den katolske teologen Timothy Radcliffe argumenterar i tidskriften The Tablet för en mindre spektakulär orsak till övergreppen. Han menar att roten till det onda handlar om makt.
”Makt korrumperar mänskliga relationer”, skriver Radcliffe och kritiserar kyrkans auktoritära och hierarkiska struktur. Kyrkan måste, menar han, bli mer ödmjuk.
Först då blir kyrkan en säker plats för våra barn. Radcliffes perspektiv förskräcker. Implicit i resonemanget ligger antagandet att människor med makt använder den för att utnyttja och skada den som är svagare. Som om människan när hon får möjlighet förvandlas till något av ett vilddjur.
Å andra sidan tyder förekomsten av övergrepp på svenska fosterbarn, sexuellt utnyttjande av barn i Hare Krishna-rörelsen och så kallad kamratfostran i internatskolemiljö på att han har rätt: makt i händerna på fel personer kan få förödande konsekvenser.
Hans Küng, teolog som föll i onåd när han 1979 ifrågasatte doktrinen om påvens ofelbarhet, menar i samma tidskrift att övergreppen är en konsekvens av celibatet. Samma vilddjurstänkande, alltså, som om män till varje pris måste tillfredställa sina köttsliga lustar och inte väjer för våld i jakten på driftstillfredställelse (sker inte det för övrigt i fängelsemiljö? Eller är det bara på film?).
Küng betraktar celibatet som det yttersta beviset på katolska kyrkans förstockade syn på sexualitet. Celibattvånget ingår i ett sexualfientligt kluster, med masturbationsförbudet som ett annat exempel. Sex kan minsann inte ut-
övas bara för skojs skull utan måste rättfärdigas med syftet till reproduktion. Ingen säd ska gå till spillo, varken i handen eller kondomen.
Larry May, maskulinitetsforskare med katolsk bakgrund, resonerar i samma banor. Han naglar fast bikten som en av orsakerna till den problematiska synen på sexuella övergrepp. May skriver att katolska kyrkan historiskt betraktat masturbation som likvärdigt med sexuellt våld: ”Both were considered forms of sexual abuses that were intrinsically evil”.
Enligt May tillhör masturbation till de första ”synder” som pojkar bekänner i bikten – en synd som fördöms men likväl förlåts gång på gång. Han menar att det bidrog till en kultur där alla sexuella överträdelser i praktiken – från onani till våldtäkt – betraktas som lika onda och lika förlåtliga.
Det faktum att katolska kyrkan i årtionden skyddat präster som utnyttjat barn sexuellt kan vara en indikation på att Mays resonemang rymmer väsentliga insikter. Nog är det märkligt att den som förgriper sig på barn skyddas, medan den som, liksom Küng, ifrågasätter påvens ofelbarhet hamnar i kylan.
Jag skulle tro att ganska många ifrågasätter den just nu.
