Det händer någonting med perspektivet i Orlando paladino på Drottningholms slottsteater. Man grips av lusten att fatta sångarna om livet med pincettgrepp och leka med dem som vore de historiska souvenirdockor i lyxförpackning. Den kavata herdinnan, den franske korsriddaren, kungen av Afrika och drottningen av Kina, med klänning i blåvitt porslinsmönster. Alla är bedårande och oemotståndliga.

Joseph Haydns opera Orlando paladino (1782) är visserligen inte så berörande som den samtida Mozarts operor var, men innehåller många exempel på det nära släktskapet. Angelica (Kirsten Blaise) har temperamentsfulla och tragiska koloraturer som vore hon en syster till Trollflöjtens Nattens drottning. Orlandos väpnare Pasquale (Daniel Ralphsson) är en sorts tenoral olycksbroder till Don Giovannis vapendragare Leporello.

Sigrid T'Hooft (regi) och Stephan Dietrich (scenografi och kostym) försöker inte gräva fram något djup som aldrig funnits där. De stannar vid en kärleksförklaring till verket i sin egen rätt, i sin egen tid, och resultatet är en lekfullt och tilldragande. Sångarna är utan undantag strålande. Att framhäva någon framför en annan vore fel i en opera där alla i ensemblen får lysa i en sorts gudomligt rättvis ordning. Tacka Haydn för det.

Om det inte vore för biljettpriserna och de obekväma bänkarna skulle jag rekommendera den här föreställningen för hela familjen. Här finns nåt för alla inklusive fajt med hydror för lekfulla barn och pedagogiskt musikskoj för torra föräldrar. Handlingen, inte värd någon ingående analys, följer man lätt genom Sigrid T'Hoofts regi som både är komisk, graciös och ren från ovidkommande distraktioner. Hennes tidstrogna barockgestik skänker lugn och koncentration till uppsättningen och sluter kvickt en överenskommelse med publiken om att låtsas att det är 1700-tal.

Tenoren Rickard Söderberg spelar titelrollen som den tragikomiske korsriddaren och trubbelmakaren som hyser en svartsjuk kärlek till en drottning vars hjärta tillhör en vanlig krigare. Hans Orlando är egentligen den ende vars rörelsemönster blottar en riktig människa bakom de sirliga poserna. Jag blir inte riktigt klok på om olikheten med övriga ensemblen är avsiktlig eller beror på att Söderberg sliter med spelstilen. Hur som helst funkar det. Han ska ju föreställa galen och det skiljer honom från de andra. I underjorden, i ett förtrollat tillstånd av glömska och tystnad, uttrycker han med knappt hörbar halvröst bottenlös ensamhet till andlöst ackompanjemang. Så uppstår kontakt med en annan dimension mitt i den bedårande barockleken. Även om jag är bländad av helheten måste jag säga att det är där och då, i slutet av tredje akten, som någonting intressant händer.