Orgeln är en manlig domän. Att ge sig in i världens modernaste och Skandinaviens största orgelprojekt på musikhögskolan i Piteå innebär att man kastar sig huvudstupa in i herrklubben. Expertgruppen och ledningsgruppen, byggare och beställare - alla män. I programboken till den gångna veckans invigningsfestival kan man räkna till sju medverkande kvinnor av totalt 48. Men när orgelprofessor Hans-Ola Ericsson, förevisar sina drömmars orgel säger han "Där är hon".

Så om man för ett ögonblick bortser från genusaspekten och tänker sig en kvinna i huvudrollen. Och tänker sig vidare att orgelkonsten här har blivit lättad från tyngden av sitt sakrala kors och blivit utsläppt i ett profant rum som i sin tur i framtiden är tänkt att leda vidare till ett digitalt globalt liv där även populärmusikens musikproducenter vill vara med och leka. Och till sist tänker sig Piteå av noll intresse för övriga Sverige och konstmusiken som the nigger of the world i hopplöst underläge gentemot arenakulturens sport- och populärmusikevenemang. Jag menar, då finns det väl ett och annat att fira.

Här är hon alltså. 10 meter bred och 9,5 meter hög. 9 000 pipor i rader. Vi går in det tre våningar höga bygget, en plats där man kan gå vilse med trä och pipmekanik, renskinn blandat med intrikat hightechelektronik och unika rör­klockor, marimba och andra instrument som man inte hittar i vilken slagverksarsenal som helst.

Förra helgen spelade Hans-Ola Ericsson bland annat sitt eget verk "Postludium - Spikar" där han bland annat frambringar klangbilder som av ett rymdskepp som slungats ur sin bana. Men man kan krympa ljudbilden till runda, bäriga, lågmält flöjtiga toner av Bach.

Ibland har jag upplevt organister som sadister. Inte minst när man tvingats sitta ner och lyssna i en kyrkbänk och fan tycks ha flugit i den anonyma kyrkomusikern högt uppe bakom ryggen som passat på när det finns publik. Kevin Bowyer, en av organisterna i expertgruppen, bekräftar i festivalprogrammet: "När jag började spela orgel, fann jag att jag kunde irritera människor med modern musik."

Det omvända skulle kunna hända i Piteå. Människor blir intresserade, vända mot instrumentet, med ljusdesign som spelar över piporna och organisten fullt synlig. Ta Sune Westerberg på rörfirman Infjärdens värmeaktiebolag. Han blev uppvaktad med frågan om han ville vara med och bidra till orgeln (som hittills har kostat 25 miljoner). "Det är mycket för ett instrument", sa Sune. Sedan såg han innandömet, blev imponerad av de 9 000 piporna och sa: "Det är mycket instrument för pengarna". Så nu är Sune med. I foajén står en enorm pipkopia, den har hans firma tillverkat och skänkt. Jag uttrycker mig gillande om detta blankpolerade rör på väg in till söndagens konsert med Benny Andersson. Då pekar Westerberg strängt på mig och rättar: "Du vanhelgar ordet. Det är en pipa".

Men vad gör egentligen Benny Andersson där? Han kan inte ens spela på orgeln, vilket han villigt erkänner, utan överlåter det till Gunnar Idenstam medan han själv sitter vid flygeln. Organisterna på plats har transkriberat hans orgelmusik. Det är så man gör med mycket orgelrepertoar. Allt är långt ifrån färdigt. Organisterna orkestrerar. Andersson har sedan länge varit engagerad i musikhögskolan i Piteå när det gäller musik och ljudteknik, och utnämns till hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet i november i år. Nu har han komponerat nio minuter musik för orgeln, musikhögskolans kammarkör och Orsa spelmän, till en text av Kristina Lugn: "En skrift i snön". Självklart är symbolvärdet stort, både att han själv är där (det var 35 år sedan han spelade så högt upp norrut senast) och att en akademiledamot har skrivit texten: "Ett klockspel i mörkren hör du det / jag följer dess ton överallt till bråddjup ensamhet". Väldigt Piteå.

Det här lilla stycket kommer säkert att bli bröllopsmusik i många Norrbottenkyrkor. Mittenpolskan för Orsa spelmän kan transkriberas. Det är så Anderssonskt och vänligt det kan bli. Melodiken som alltid fortsätter en vända till när man tror att den är framme och som lyfter ännu ett stycke från marken på sin pastorala promenad. Aldrig tråkigt. Jag slungas tillbaka till Duvemålas hagar och ännu längre tillbaka till Abbas "Arrival". Andersson skrev ju kör- och spelmansmusik redan då. Fast för synt.

Men först spelar han och Idenstam en maximalistisk version av "Dancing queen" till publikens oförställda jubel. Till den första invigningskonserten förra helgen var bygdens dotter, Kungliga operans chef, Birgitta Svendén inkallad som konferencier, och kallade orgeln för drottningarnas drottning. Får konserthuschefen Roger Norén som han vill kommer scenen nedanför orgeln också att användas för dans. Han har just hälsat sponsorerna Norra Sparbanken välkomna med ett glas bubbel och är glad för att deras stöd gäller själva programverksamheten, förutsättningen för fortlevnad. Utan att jag påtalar bristen på kvinnor säger Norén att man särskilt vill lyfta fram kvinnliga organister. Närmast kommer hammondorgelvirtuosen Barbara Dennerlein som spelar allt från bebop till funk.

Jag halkar ut till flygtaxin. Orsa spelmän håller fortfarande på. En långtradare har kört i diket på väg norrut. Orgelmusik transporteras inte längs E4. Och verksamheten kring Acusticum i Piteå sysselsätter fler än de båda pappersmasseindustrierna tillsammans.