Ungdomsböcker är en märklig genre så tillvida att de näst intill undantagslöst handlar om exakt den målgrupp de riktar sig till, till skillnad från böcker för mindre barn som kan få lov att kretsa kring alla möjliga åldersgrupper och teman.

Detta sakernas tillstånd har förvisso både en poäng och en rimlig förklaring, för sällan är som de flesta vet behovet av att bli sedd, förstådd och förklarad så stort som under just tonåren. Den som kan leverera garanterad identifikation har alltså hittat ett säkert recept på framgång i läsekretsen. Samtidigt kan man inte låta bli att fundera på om det inte är lite snålt att konsekvent utgå från att denna tonåringars förmodade narcissism är så allomfattande att den helt enkelt inte kan innefatta förståelse för någon annan än sig själv?

Linda Belanners och Fredrik Perssons debutroman Du kanske inte vet det, men döden spelar inte handboll innehåller förvisso den obligatoriska ingrediensen, högstadieungdomar, men lockar också med en helt egen ingång. Den fjortonårige Mattias är inte bara en helt vanlig outsider, utan även hantlangare åt Döden. Döden själv, Göran, ägnar sig åt att sippa drinkar vid Söderhavet hellre än att sköta sitt jobb på hemmaplan, så Mattias har fått ett stort ansvar lagt på sina späda axlar. Han ställs inför svåra existentiella överväganden samtidigt som han brottas med helt andra, betydligt mer prosaiska problem i form av till exempel klasskamrater, bostadslöshet och frånvaron av en godtagbar målsman att visa upp på föräldramöten.

Du kanske inte vet det ... är en bok som gapar efter väldigt mycket. De skilda personernas historier skissar upp en värld med ett djup större än boken. Detta gäller bland andra den självdestruktiva och trotsigt ytliga Lovisa, den mystiske korvkioskägaren Prince och den osympatiske Göran med sin kluvet paternalistiska inställning till sina underlydande. Tyvärr förblir de alla just skisser, medan lejonparten av boken utgörs av en ganska ordinär skolgårdsberättelse om mobbning, kärlek och taskiga lärare med den ganska tröttsamt rättrådiga duon Zahra och Mattias i centrum.

Synd, tycker jag, som inte kan låta bli att hoppas på en uppföljare kring någon av alla dessa bifigurer. De förtjänar det.

Kajsa Bergström

kulturen@expressen.se