Häromdagen dog plötsligt vår kanin Mimmi. Vi fann henne i ett undanskymt hörn av buren. Hennes mjuka päls var ännu varm. Vi grät och lyfte försiktigt upp hennes stelnade mjukdjurskropp ur hålet hon till hälften grävt ner sig i. Skulden, sorgen och samvetet gnagde i oss.

En av barnens kamrater tröstade via sms: "Nu är hon hos Lea", hennes egen döda kanin. Fem små ord som vi upprepade flera gånger. Ilon Wikland har nyss kommit med en mycket ordknapp men fint illustrerad berättelse om en dramatisk djurdöd, Sotis – en alldeles sann historia. En katt blir överkörd, bärs blödande från platsen och begravs. Läsarna är vittne. Men saknas gör litteraturen, orden som får berättelsen att lyfta från det obarmhärtiga bevittnandet i de sorgliga bilderna. När det lyckliga slutet kommer är ingenting bearbetat.