Turkiet och Israel har gått från att vara nära vänner till att bli bittra fiender i Mellanöstern. Esref Okumus synar det komplicerade propagandaspelet i kölvattnet på Ship to Gaza.
Sårade, skräckslagna, gråtande israeliska soldater. Bredvid dem står en ”fredsaktivist” med en lång kniv i handen.
Bilderna, som nu publiceras i turkiska medier, är ytterst pinsamma för Israel. Men de är också ett bevis på att aktivisterna medvetet provocerade fram blodbadet. En del gav sig iväg just för att ”bli martyrer”, enligt deras egna familjer.
Bilderna kommer att lämna ett outplånligt avtryck i relationerna mellan Turkiet och Israel. Två länder som för bara ett par år sedan var närmaste vänner i Mellanöstern. I dag är de i krig med varandra, ett otäckt ordkrig som ingen vet slutet på.
Hur kunde det gå så långt?
Krisen utbröt i samband med invasionen av Gaza förra vintern. Turkiets premiärminister Erdogan, som just då höll på att mäkla fred mellan Syrien och Israel, kallade invasionen för folkmord och krävde att Israel skulle uteslutas ur FN.
Våldet mot civila palestinier, det muslimska brödrafolket, var inte den enda orsaken. Bakom Erdogans ilska kunde man också ana en förödmjukad statsman. Israel hade först behandlat ledaren för den nya stormakten i regionen som luft, sedan huggit honom i ryggen under pågående medling.
När Erdogan nu trappar upp ordkriget, genom att peka ut Israel som en ”terrororganisation” och hylla Hamas som en ”motståndsrörelse” är det inte stormningen av det turkiska skeppet, utan de oläkta såren från Gazakriget som svider mest.
Drygt en månad efter kriget, den 29 januari förra året, tog Erdogan på sig en ny ledarroll, den här gången för muslimer välden över. På ett FN-möte i Davos i Schweiz vände han sig till den israeliske presidenten Shimon Peres och sade bland annat ”ni är duktiga på att döda”. Sedan krafsade han ihop sina papper och lämnade det direktsända mötet i vredesmod.
Dagen därpå togs han emot som en idrottsstjärna i Istanbul. Och sedan dess hyllas han som en hjälte av folkmassorna överallt i muslimska länder.
I deras ögon fyller Erdogan ett moraliskt tomrum som ingen arabledare är kapabel till.
Först försökte Peres tona ner spektaklet i Davos, men det fick ingen långsiktig effekt. Istället blev mötet startskottet för ett cyniskt propagandakrig som går ut på att överbevisa varandra i vem som dödar flest barn – i Palestina och Kurdistan.
Israeliska medier och tunga politiker gör ingen hemlighet av att de längtar tillbaka till den tid då relationerna mellan de båda länderna sköttes av fyrstjärniga generaler över huvudet på de folkvalda regeringarna i Ankara. Problemet är att dessa generaler idag står inför rätta för upprepade kuppförsök.
När även den annars så lågmälde och kloke Peres nyligen gav sig in i debatten, genom att beklaga att den turkiska armén, ”demokratins beskyddare”, förlorat sin politiska makt, stod det klart att Israel ingått en ohelig allians med generalerna, Erdogans värsta fiender. Och detta är egentligen det känsligaste kapitlet i krisen mellan de båda länderna, långt viktigare än blockaden mot Gaza och den blodiga stormningen av hjälpkonvojen.
Samtidigt har Erdogan fördjupat sina relationer med Israels ärkefiender i Teheran, Damaskus och Palestina. Något som i Israel uppfattas som ”en ny koalition av radikala islamister” där Turkiet spelar en ledarroll.
Trots allt är det ett fatalt misstag att dra likhetstecken mellan AKP och Hamas, mellan Erdogan och Ahmadinajad. Erdogan tar bestämt avstånd från antisemitism och känner ”full respekt för det judiska folkets suveränitet”. Och för AKP är relationerna med EU och USA viktigare än vilken allians som helst i Mellanöstern.
I tisdags antog det turkiska parlamentet en resolution mot Israel som alla partier ställde sig bakom. Enligt den ska Turkiet se över samtliga relationer med Israel, om inte Israel ber om ursäkt för stormningen av hjälpkonvojen, betalar skadestånd och går med på en opartisk utredning .
Det återstår att se hur långt Israel kan sträcka sig. Men så länge Israel försöker återställa militärstyret i Ankara kan man inte räkna med Erdogan.
