Här finns hela 1900-talslistan.

1. Claude Debussy. Pelléas och Mélisande (1902). ”Ah, ah, petite mère a alumé sa lampe.”

José van Dam. Berliner philharmoniker. Herbert von Karajan.
Det innebar relegering från Paris musikkonservatorie om man ertappades med det här moderna operapartituret. Men ”fel” harmonier har med tiden blivit helt ”rätt”.
Här möter vi Golaud och hans son Yniold i en variant på vargens utfrågning av Rödluvan. Pappan använder sin stackars son för att spionera på mamman, Mélisande och hennes älskare Pelléas.

Lyssna här!


2. Leos Janacek. Jenufa (1904). Monolog och bön.
Elisabeth Söderström. Wiener philharmoniker. Charles Mackerras.

Jenufa har fött ett utomäktenskapligt barn. Medan hon sover, sövd av klockarmoran, har barnet rövats ifrån henne för att dränkas under isen i floden. Nu vaknar hon och saknar sitt barn och ber en bön till jungfru Maria att hon måtte beskydda Lill-Steva. Söderström i ett av sina mest gripande porträtt.

Lyssna här!


3. Richard Strauss. Salome (1905). De sju slöjornas dans.
London symphony orchestra. Erich Leinsdorf.

Att sjunga Salome är extremt krävande. Sopranen måste vara djup som en alt och höjd som en sopran. Dessutom måste hon kunna dansa de sju slöjornas dans så bra att Herodes lovar att ge henne Johannes döparens huvud på ett fat.

Lyssna här!


4. Richard Strauss. Elektra (1909). Slutet.
Birgit Nilsson. Wiener philharmoniker. Georg Solti.

Strauss tar romantiken till tonalitetens yttersta gräns. ”More is more” som Staffan Valdemar Holm säger i programmet till Kungliga operans aktuella Elektra. Här är allting slut i den dysfunktionella familjen. Orestes har hämndmördat sin mor och hennes man, Elektra och hennes syster Chrysothemis dansar en sjuk wienervals och Elektra faller slutligen död ner.

Lyssna här!
Och här!
Och dessutom här!


5. Erich Wolfgang Korngold. Die tote stadt (1920). Mariettas lied: ”Glück das mir verbleib”.
Kiri Te Kanawa. Philharmonia orchestra.

Korngold skrev och arrangerade filmmusik till 22 Hollywoodfilmer och hade inte mycket samtidscred eftersom han fortsatte att skriva tonalt medan den atonala Schönbergskolan dominerade. Först på 70-talet, 30 år efter sin död, fick Korngold en revival, inte minst genom operan Die tote Stadt. Den unga dansösen Marietta är på gästspel i staden och har fått besök av Paul, som lever genom minnet av sin döda fru och fylls av självömkan till tonerna av Mariettas sorgliga sång.

Lyssna här!


6. Sergej Prokofjev. Kärleken till de tre apelsinerna (1921). ”We're Alone, At Last, My Marmalade, My Dessert, My True Love”.
John Macmaster, Elizabeth Whitehouse.
Australiensiska operans orkester. Richard Hickox.

Tredje aktens absurdistiska sagofantasterier i öknen. Prinsen skär upp den tredje apelsinen och ut ur den träder prinsessan Ninetta som håller på att torka ut, men hon räddas genom att en åskådare (!) kommer med vatten.
I år spelar Kungliga operan och Dockteatern Tittut en dockopera för barn efter samma drama, men med nyskriven musik.

Lyssna här!



7. Alban Berg. Wozzeck (1925). Militärmarsch. Wiegenlied.
Eileen Farrell. New York Philharmonic Orchestra. Dmitri Mitropoulos.

Maries rum, det är kväll. En militärorkester paraderar utanför huset och tamburmajoren kastar lystna blickar mot Marie. Hon sjunger en vaggvisa för sitt och soldaten Wozzecks barn. Typiskt för denna uppslitande opera om otrohet och mänskliga tillkortakommanden (som bygger på ett verkligt mordfall) får sin särskilda prägel när marscher och vaggvisor kombineras med Bergs nya upplösta tonalitet.

Lyssna här!


8. Maurice Ravel. Barnet och spökererna. (1925).
”Ah! Quelle joie de te retrouver, Jardin!”
Magdalena Kozena. Ernie Erdman. Berliner philharmoniker. Simon Rattle.

Impressionisten Ravel var påverkad av jazzen och följdaktligen finns både en foxtrot för koppen och en för tekannan i Barnet och spökerierna. Ravel var också perfektionist, vilket hörs i den fantastiska orkestreringen.
Som Norman Lebrecht skriver i The complete companion to 20th century music: ”Han kanske inte berör lyssnaren, men han tråkar aldrig ut henne.”
Barnet och spökerierna är någonting så ovanligt som en barnopera som tar publiken på stort allvar. Här är det natt i den kusliga fantasiträdgården med dess hotfulla djur. Barnet (mezzosopran  får tillbaka för sin lust att göra otäcka bus.

Lyssna här!


9. Giacomo Puccini. Turandot (1926). ”Nessun dorma!
Luciano Pavarotti. London philharmonic. Zubin Mehta.

Puccinis Turandot utspelas i ett kinesiskt kejsardöme i grym sagotid där alla som inte kan besvara prinsessan Turandots tre gåtor blir halshuggna. På så sätt uppfyller Turandot ett löfte att hämnas sin stammoders död. Calaf svarar rätt på gåtorna och lovar dessutom att hjälpa Turandot och befria henne från löftet. På ett villkor: hon måste gissa hans namn. Härolderna proklamerar att ingen får sova (Nessun dorma) innan Calafs namn avslöjas. Men Calaf är segerviss och lägger ut texten om sin och prinsessans kommande kärlekslycka. Fredrik Kempe använde den här arian som råmaterial när han skrev ”La voix”.

Lyssna här!


10. Igor Stravinsky. Oedipus Rex (1927) ”Caedit nos pestis”.
Sveriges Radios symfoniorkester och kör. Eric Erisons kammarkör. Orphei Drängar. Esa-Pekka Salonen.

För att citera en man. Min kollega Lars Sjöberg har kallat operaoratoriet Oedipus Rex för en kubistisk transformation av ett Händeloratorium och en Verdiopera. Närmare än så kommer man inte. Svartare och mer fyrkantigt och svårforcerat än så här har sällan ett patriarkat klingat.

Lyssna här!


11. Dmitri Sjostakovitch. Lady Macbeth från Mtsensk (1934). Slutet av akt 1.
Galina Visjnevskaja. Nicolai Gedda. London philharmonic orchestra. Mstislav Rostropovich.

Katarina Lvovna Ismajlova är inte bara less på livet som köpmanhustru, hon är även fånge i en brutalt manlig miljö av fysiska övergrepp.
Hon tror sig finna lyckan med den nye drängen Sergei. Detta spår, från första aktens slut är en samlagsscen som kulminerar i en sorts ”pornofoni”. Man kan höra hur destruktiv deras relation är, för att kunna gå vidare mördar de hennes man. Sjostakovitj kontroversiella opera om människans avigsidor retade upp Stalin till den grad att han skrev en hotfull krönika i Pravda med rubriken ”Kaos i stället för musik”.

Lyssna här!


12. George Gershwin. Porgy and Bess (1936) ”Summertime”.
Harolyn Blackwell. London philharmonic. Glyndebourne chorus. Simon Rattle.

George Gershwin var mycket framsynt då han redan 1935 föreskrev afroamerikanska sångare för hela verket. Förutom att han brann för de svartas villkor i södern ville han kombinera två operaidiom, Carmen och Mästersångarna. Romantiskt drama och ledmotivisk opera. Den kräver stora resurser och professionella sångare, men det dröjde 50 år innan Amerikas främsta opera Porgy and Bess spelades på Metropolitan. Då var Gershwin död sedan länge.

Lyssna här!



13. Carl Orff. Carmina Burana (1935). ”Fortuna Imperatrix Mundi: O Fortuna”.
Berliner Philharmoniker. Simon Rattle.

Carmina Burana är en scenisk kantat som utspelar sig under trycket av fru Fortunas
obevekliga ödeshjul. Den välbekanta inledande (och avslutande) kören är egentligen ett hopplöst körstycke med tvära dynamiska kast, först hör man nästan inget, sedan flyger man baklänges när orkestern och kören öppnar alla spjäll. Den effektfulla kören är livligt använd som reklam- och filmmusik, Excalibur och Excorsisten är bara två exempel.
En annan tråkigare koppling till Carmina burana är att den passade de nazistiska idealen med marcherande rytmer, bombastiska körer och medeltida mytologi.

Lyssna här!


14. Benjamin Britten. Peter Grimes (1946). Interlude: Moonlight.
Orchestra of the Royal Opera House, Covent Garden. Bernard Haitink.

Peter Grimes är inte bara fiskaren som handskas hårdhänt med unga gesällpojkar. Han är också byns enstöring, ett missförstått monster. Individen är chanslös i det lilla fiskesamhället vid Suffolks kust, varifrån också Benjamin Britten kom. Utanförskapet som skildras i den här operan har beröringspunkter med Brittens egen situation som vänster, pacifist och homosexuell. Ur orkestersatsen rullar känslorna fram i månsken.

Lyssna här!


15. Gian Carlo Menotti. Konsuln (1950).
Susan Bullock ”What Did You Say Your Name Was?”
Anna Gomez, Vera Boronel. Spoleto festival orchestra. Richard Hickox.

Menotti skrev alltid sina libretton själv och den här handlar om fascism. Musiken är i direkt nedstigande tradition från Rossini och Puccini. Magda försöker lämna diktaturen i sitt hemland, men fastnar i ett nät av hopplös konsulatbyråkrati. Hennes lilla bebis dör i första akten. Sen blir det bara värre. Men operan blir bara bättre. Bland annat genom denna spirituella, gripande och absurda scen från konsulatet.

Lyssna här!


16. Igor Stravinsky. Rucklarens väg (1951). ”No word from Tom”.
 Cathryn Pope. London sinfonietta. Riccardo Chailly.

I Trueloves trädgård. Det är vinter. Anne har inte hört något från Tom på flera veckor. Frestad av djävulen inkarnerad i Nick Shadow har han rest dit för att söka lyckan. Hon bestämmer sig för att resa dit och söka upp honom. Stravinskys neoklassiska stil är en bitterljuv blandning av romantik och barock. Annes koloraturaria är en lika främmande fågel i 1900-talets dissonanser som lantlollan själv på besök i cynismernas storstad.

Lyssna här!


17. Francis Poulenc. Karmelitersystrarna (1957). ”Salve Regina”.
Lyonoperans kör och orkester och solister. Kent Nagano.

”Denna fruktansvärt ångestfyllda atmosfär kommer att få folk att rysa.” skrev Francis Poulenc och fortsatte: ”Om inte detta blir mitt mästerverkvill jag dö.” Många operor slutar med att hjältinnan dör, men i den här operan handlar det närmast ett frosseri i kvinnodöd när alla Karmelitsystrarna skickas till schavotten. Man hör tydligt schavottens metalliska skarp när den faller. Och rösterna blir färre och färre.

Lyssna här!


18. Göyrgy Ligeti. Den stora makabern (1978).
”Melting snow is thy breast”.
Philharmonia Orchestra. Solister. Esa-Pekka Salonen.

Den här operan är en svart komedi fritt efter Michael de Ghelderodes skådespel La Ballade du Grand Macabre. Huvudpersonen är döden (Nekrotzar) och den apokalyptiska handlingen utspelar sig i en stad med skyskrapor. Det är som ett illavarslande förebådande av 9/11, Nekrotzar ska förstöra jorden med en komet. Vid midnatt ska alla dö. Här möter vi de två älskande, Amanda och Amando, i en av deras drömska duetter till Ligetis lika kyliga som eteriska stråkar.

Lyssna här!


19. John Adams. Nixon in China (1987). ”At Least the Weather's Warming up.”
Edo de Waart.

Handlingen utspelar sig under Richard Nixons stadsbesök i Kina 1972, men är, bortsett från det skoningslösa porträttet av Kissinger och av Maos fru, ingen satir utan snarare en subtil berättelse om hur extraordinära människors öden flätas samman. I den här scenen besöker Pat Nixon olika arbetsplatser och gör banala kommentarer om vädret medan guiderna håller sig till formalian. Philip Glass minimalistiska orkester-arpeggion går inte att ta miste på.

Lyssna här!


20. Thomas Adès. Stormen (2004). ”Hell is empty and all the devils are here”.
Chorus of the Royal Opera House, Covent Garden. Thomas Adès.

Jag har upptäckt Thomas Adès storhet genom Spotify. Om man söker på hans namn genererar musiktjänsten en spellista som bildar ett slumpartat, fantastiskt spektra över denna hajpade unge mästare. Adès mixar influenser från modernisterna med barocktonsättare som Bach och landsmän som Dowland och Britten. Han kan vara hymnisk som en romantisk psalmararrangör, bygga upp en fantastiska fugor, vara brassmacho, eller sublimt lyrisk.
Så här börjar hans helaftonsopera efter Shakespeares Stormen. Jag lämnar er med en inledning. Äventyret fortsätter.

Lyssna här!