Nils Schwartz ser Onkel Vanja på Stockholms stadsteater.
På det halmbeströdda scengolvet står rollgestalterna och samtalar förtroligt på 10, 15, 20 meters avstånd från varandra. Stillsamt och lågmält talar de, och varken de eller publiken på Stockholms stadsteater skulle höra vad någon sa, om inte skådespelarna hade haft mikrofoner.
Jag kan förstå och uppskatta lågmäldheten i Eirik Stubøs iscensättning av Onkel Vanja som resignationens elegi, men symboliken i de stora avstånden mellan människorna blir övertydlig. De enda kroppsliga beröringarna som här förekommer är de mellan läkaren Astrov (Shanti Roney) och den unga professorsfrun Jelena (Petronella Barker), och de är förvisso också de enda som är erotiskt attraherade av varandra.
Men all mänsklig kroppskontakt är väl inte erotisk? Finns inte sådant som värme, sympati och omtanke, även när kärleken inte är besvarad och framtiden är en enda grå gryning utan soluppgång? Avstånden har här egentligen bara samma förstärkande funktion som mikrofonerna - vi ska inte bara höra lågmäldheten, vi ska se den också. Men att en rollgestalt står sex meter från en annan när hon ska avslöja en hemlighet, berättar ingenting om människorna i pjäsen - det är bara ett regikoncept som har förlorat greppet om sin idé.
Detta till trots väljer jag att inte somna in under spelets gång - något som annars är ett näraliggande alternativ – utan sugs efterhand in i föreställningens suggestiva stillsamhet. Att diverse levande fjäderfän – fyra hönor och en anka – då och då gör entré, till synes hypnotiserade av Stubøs notoriskt nedtonande personregi, distraherar mig inte nämnvärt.
Pjäsens undertitel – "Scener ur lantlivet" – framhävs både i programbladet och i Sven Haraldssons scenografi, där halmbalar sopas omkring utan mål eller mening. Emellanåt ljuder amerikanska bluegrasstoner på logen där 1800-talets ryska lantadel tröskar sina tröstlösa utsikter i moderna fritidskläder. Vi befinner oss i en stämning, i ett slags förgången nutid, bortom både historien och landsvägen.
Jag inser att jag tycker mer och mer om den här föreställningen, rentav blir gripen av den, utan att jag direkt vill rekommendera den till Aase Berg.