Poeten Mohamed Omars bejakande av militant islamism är en religiös omvändelse. Elisabeth Hjorth undrar varför hans gamla vänner inte tar debatten med honom.
Våren 2005 gjorde jag en intervju med Mohamed Omar när hans diktsamling Tregångare var väg. Han var sympatisk, bildad och kaxig – men skrattet var inte kaxigt, snarare lite blygt.
Senare träffades vi i paneler i olika sammanhang. Ofta rörde sig frågorna kring det som i brist på annat kallas ”religionsdialog” (tanken är förstås att det är människor som möts, inte religiösa system). Få kunde som Mohamed Omar tala lyriskt om sitt passionerade förhållande till bönen och mystiken. Lyriskt och inkännande.
Nu är det ett tag sedan jag träffade poeten från Uppsala. Vi är inte ens vänner på Facebook längre. Och jag kan rimligtvis inte vara den enda som undrar vad som har hänt. Jo, jag vet att Mohamed Omar har blivit radikal. I samband med kriget i Gaza upplevde han något som var så starkt att hans tro tog en ny vändning. En omvändelse alltså. Fast Omar kanske skulle kalla det något annat, fördjupning eller ett närmande till sanningen? Omars islam har blivit politisk, men inte så där i största allmänhet, utan på det sättet att ingen som ifrågasätter hans stöd till Hamas, Hizbollah och Iran ska fortsätta vara hans Facebookvän.
Jag hängde kvar ett tag ändå. Tänkte som Carina Rydberg (DN 16/4), att det får väl finnas utrymme. Förtvivlan är en mäktig kraft. Inför Gaza finns bara förtvivlan.
Så småningom förstod jag att det här var något mer. Jag kände inte längre igen Mohamed Omars röst, kunde det verkligen vara han som lät så där otrevlig och mästrande? Som kunde avfärda en försiktig fråga på bloggen med orden ”du är sionist, jag känner typen”, och sedan sätta punkt.
Därefter har det bara blivit sorgligare. Det finns allt mindre som är oförutsebart och spännande med Mohamed Omars resonemang. I gårdagens intervju på aftonbladet.se kliver han än djupare in i isoleringen, när han hävdar islams potential att ”hjälpa västvärlden” att bli av med sjukdomar som feminism och homosexualitet.
Omar tycker synd om Carina Rydberg, men efter att ha läst artikeln är det knappast henne man beklagar.
Carina Rydberg undrade i DN varför det är så tyst omkring de här attityderna. Det är en relevant fråga. Varför vill ingen tala om antisemitismen och glorifieringen av totalitära regimer i dess religiösa sammanhang? I spåren av Gazakriget läste jag spaltmeter om konflikten. Hela tiden handlade det om vänstern. I text efter text drog självförhärligande liberaler ut i renläriga haranger om vänsterns smutsiga byk. Traditionsenligt besvarades de av skribenter som vägrade ta i vänsterns ruttna och av konspirationsteorier fläckade antisemitism. Av kriget i Gaza blev det i Sverige ett antal artiklar där välkända positioner än en gång marknadsfördes av sina respektive PR-människor.
Visst fanns det nyanser, men Pernilla Ouis på Sydsvenskan är mig veterligen den enda som i de tryckta medierna utmanat Omar på den religiösa planhalvan (31/1). Varför?
Mohamed Omars omvändelse är en religiös omvändelse. Han är inte vänster, oavsett hur många meddelsamma ideologer han lånar utrymme till på sin blogg. Bloggsvansen består inte precis av AFA-supportrar, utan av bröder och systrar som är glada att han hittat hem. Att han lämnat den förhatliga gråzon som tidigare bjudit in både intellektuella och avfällingar till samtal.
Mohamed Omar har fått nya vänner, det är uppenbart. Men varför säger de gamla ingenting? I Kyrkans tidning, där man tidigare kunnat läsa Omars krönikor, får han tre pliktskyldiga frågor efter sin omvändelse. Därefter tystnad. Så många muslimska röster finns det väl inte i kultur- och dialogSverige. Visst måste det vara några som sörjer förlusten?
Jag är inte konspiratorisk nog att tro att det bakom tystnaden i media ligger en rädsla för att kritisera islam. Det kritiseras rätt friskt. Däremot finns det ett ointresse och en ovilja att prata om de existentiella dimensionerna av kriget och rasismen. Att det faktiskt handlar om mer än några kända debattörers anseende. På kultursidorna verkar det vara för komplicerat att erkänna betydelsen av dialog, i synnerhet om den handlar om tro.
Enklare då att lämna den besvärliga gråzonen och puckla på varandra med höger- och vänsterkrokar.
