Boken om Olle Ljungström blandar intervjuer med mytologiserande manliga vänporträtt.
Anna Hellgren får sin ungdomsidol serverad på kaffebordet med en cd som extra tårtbit.
Under en period delade jag in människor i dem som gillade Olle Ljungström och dem som inte gjorde det (från min östgötska småstadshorisont var den senare gruppen i ärlighetens namn överväldigande stor). Jag kan fortfarande komma på mig själv att fnysa, aldrig öppet, det är jag numera för väluppfostrat vuxen för, åt dem som inte uppskattar den gänglige stockholmarens alster. De har helt enkelt inte förstått. Vare sig den farliga skönheten eller kärleken, eller hur det är att gå genom livet som ett litet, litet barn med elefantstort hjärta.
Om det ibland är plågsamt ensamskapande att döma människor efter vilka popsånger de gillar är det inget mot vad det tyckes innebära att vara Olle Ljungström. Alkohol- och drogmissbruk. Diabetes. Heroinavgiftningar, avancerad existentiell leda, en konstant upplevelse av alienation. Men också humor, ett gigantiskt intellekt och stora portioner av ömhet.
Den som följt hans karriär via Reeperbahn och framför allt de första solo-skivorna vet allt det där, samtidigt smarta och utlämnande texter har alltid varit Olle Ljungströms grej.
För den som vill ha en snabbkurs finns Jacob Frösséns dokumentär En film om Olle Ljungström - en hudlös lektion i det snabba livets baksida som spelades in under sent 00-tal, före och efter en sex månaders vistelse på behandlingshem och med ett trots allt ljusnande slut i och med flytten till huset i Gräfsnäs utanför Alingsås där Ljungström fortfarande bor kvar.
Och nu finns en bok också. Journalisten Elin Fredrikson har intervjuat Olle Ljungström i ett år, vilket förlaget fult nog väljer att skriva i världens minsta bokstäver på försättsbladet. Ljungström själv har trots omslaget och marknadsföringen inte skrivit ett ord. Förutom Fredrikssons intervjuer är kaffebordsverket fullt av skisser, målningar och låttexter av Olle Ljungström, samt en mängd vänner som skriver om sina relationer till och känslor för huvudpersonen.
Det är svårt att skriva något elakt om den här boken, eftersom den så uppenbart är en kärleksförklaring till Ljungström å ena sidan och ett gediget arbete från Fredriksson å den andra, som i intervjuer låtit ana att arbetet "inte alltid varit så lätt". Men det är svårt att skaka av sig bilden av en ställföreträdande konstnärlig galning. Ett vuxet barn som lite för många tycks behöva spegla sig i för att kunna berika sina egna, inte fullt så gränslösa liv.
De flesta av Ljungströms vittnande vänner är män, och de tar nästan utan undantag chansen att framställa sig själva som känsliga konstnärsjälar som förvisso inte är lika vilsna i världen som deras mest speciella kompis, men ändå.
Det är mycket manligt romantiserande anekdoter om fylleupptåg, om hål i själen som behöver fyllas, beundrande återblickar på den alltid charmigt opålitlige Olle. Ett slags sturm und drang-drömmar för medelålders och numera skötsamma kulturkarlar. De kvinnor som levt med och varit nära Olle Ljungström är så gott som osynliga.
Jag har helt enkelt lite tråkigt.
Kanske spelar det roll att Elin Fredriksson är helt osynlig, det är en ibland på gränsen infantilt anonym reporterprosa som ramar in de många intervjuerna med Ljungström och människor som känt eller känner honom. Kanske hade boken vunnit på att ha färre mytologiserande berättelser, och åtminstone några konkreta skildringar av saker som händer eller har hänt.
Kanske är det helt enkelt att begära för mycket.
Det är först efter läsningen, när den medföljande dvd:n rullar i gång med främst nytolkningar av låtar som "Nåt för dom som väntar" och "Marrakesh" som Jag är både listig och stark växer till något mer än en samling vackert paketerade fyllehistorier. Till romantiskt korniga filmer av Olle Ljungström på moped, med luftgevär i trädgården, naken framför kaminen, av åkrar och ängar och göteborgska spårvagnar bleknar liksom hela verkligheten bort inför den där fantastiska rösten. Lite slitet tunnare än förr, lika drabbande.
Ljungström lyckas till och med få sin kanske stompigaste låt, "Den norrländska präriens gudinna", att låta tårögdsbra.
Det är väldigt fint. Olle Ljungström är ju trots allt så mycket mer än den där apan som liknar oss andra.
