"Hunting Elephants", står det på Powerpoint-presentationen.
Ett dygn efter fars dag är det dags för försenad presentutdelning till alla kostymklädda herrar som hoppfullt flockats i en lokal på Kungsgatan i Stockholm för att höra hur löftesrikt det är att investera i Ogadenprovinsen.
Keith Hill, vd för Lundinbolaget Africa Oil, är i Stockholm för att - mitt under pågående rättegång mot de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson - locka svenska investerare att placera sina pengar på Afrikas horn.
På nätet är Keith Hill en legend. Oljeässet, brukar han kallas.
Han har en svårslagen image av att alltid lyckas förvandla trögflytande, illaluktande olja till snabba cash, och småspararna påminner gärna varandra om att han alltid varit på plats i de mest explosiva områdena: Kaspiska havet, Kurdistan, Mali, Sudan, Somalia, Etiopien.
Lundinarnas slogan "No guts, no glory" tycks vara skräddarsydd för honom.
Men denna disiga novembereftermiddag är det en ganska trött samling medelålders män som pillar i de framdukade morotskakorna.
Keith Hill gör sin välsmorda dragning. Allting pekar på enorma tillgångar och nya miljardintäkter på Afrikas horn.
Han medger dock att det finns problem i Ogaden. Men det visar sig snabbt att svårigheterna inte handlar om brist på yttrandefrihet eller militärt förtryck. Utan att det är osäkert om huruvida fyndigheterna uppfyller marknadens på Africa Oil högt ställda förväntningar.
I stället fokuserar Hill på allt ljus som bolaget sprider i detta mörka hörn av Afrika: barnen i Ogaden har nämligen fått en liten läslampa, komplett med Africa Oils logga.
- Barnen är glada, föräldrarna är glada. Lokalbefolkningen vill ha oss där.
Precis som i Sudan. För liksom Sveriges utrikesminister Carl Bildt, tidigare styrelseledamot i Lundin Petroleum och ansvarig för bolagets etiska riktlinjer, menar Keith Hill att det var de utländska oljebolagens närvaro i det krigsdrabbade Sudan som till slut - efter 22 år - möjliggjorde freden.
Det var nämligen Hill som var general manager för Lundins verksamhet i den så hårt kritiserade verksamheten i Block 5A i Sudan.
I det sammanhanget kommer Hill in på sina politiska erfarenheter av affärsverksamhet i krisområden.
- Naturtillgångar är antingen en välsignelse eller en förbannelse.
Det brukar bli så, reflekterar han, att när man hittar stora fyndigheter uppstår ett litet "hick": ett slags oro på ytan som håller i sig ungefär ett år. Därefter: miljardintäkter, välstånd, fred.
- Om man jämför Sudan 1994 med dagens välmående land är det en skillnad som mellan natt och dag.
Allt låter mycket övertygande. Investerarna nickar tankfullt över morotskakan.
Jag kan ändå inte låta bli att ställa en rak fråga:
- Har åklagarkammaren i Stockholm kallat dig till förhör angående Sudan?
Och här är det Keith Hills tur att hicka.
Fundersamt säger han att han hört talas om att åklagaren inlett en förundersökning, men att han själv inte kallats till förhör. Han betonar att han aldrig upplevt något annat än fred och "ett stort lugn" i Sudan.
Det är en position som är karaktäristisk för Lundingruppen och som står i skarp kontrast till hur människorättsorganisationer, internationella experter, historiker och FN-rapportörer beskriver vad som hänt. I deras bok:
Folkfördrivning, slavhandel, sexuellt våld och regimens gamla sovjetiska bombplan som lemlästar och dödar urskiljningslöst.
Läs gärna Kerstin Lundells bok
Affärer i blod och olja.
Powerpoint-presentationen rullar på.
Nu har vi lämnat Afrikas horn och befinner oss i irakiska Kurdistan, ett område som liknas vid 1880-talets Oklahoma. Den som kommer dit för sent får betala ett högt pris för marken, men vi strävsamma småsparare behöver inte oroa oss: Lundinarna var som alltid bland de första ur startblocket.
Ur publiken kommer en förströdd fråga:
Är det roligare att borra olja till havs eller på land?
Mister Hill ler och drar sig till minnes episoder från Kaspiska havet.
Här tvingas jag, än en gång, förstöra den gemytliga stämningen genom att fråga om den välbevakade rättegången mot svenskarna i Addis Abeba kan tänkas ha negativt inflytande på mitt aktieinnehav i Africa Oil?
Mister Hill tar frågan på största allvar, och håller en längre utläggning om att vi alla hatar att se journalister fängslade. Tack och lov kommer de inte att dömas för terrorism. Han låter förstå att här rör det sig säkert om reko killar som blivit "misguided". I stället för att vända sig till honom för en guidad tur på bolagets mark i Ogaden har journalisterna valt att illegalt ta sig in i landet och då råkat illa ut.
Men nu är det dags för Keith Hill att skynda vidare till ett nytt investerarmöte i Näringslivets hus.
I den tomma konferenslokalen blir frågan hängande vem som egentligen har vilselett journalisterna.
Human Rights Watch i rapporten "Collective Punishment"?
Eller USA:s utrikesdepartement?
Här står ord mot ord, vittnesmål mot vittnesmål.
Lundinarnas försäkran att allt granskande journalister skulle kunna finna i Ogaden är sand - kontra de återkommande rapporterna om folkfördrivning, systematiska våldtäkter och massmord.
Leo Lagercrantz
kulturen@expressen.se
