Nils Schwartz läser Ola Nilssons roman Kärleken gömmer minnet, som jävar alla idylliseringar av tillvaron i små livförkvävande landsortshålor.
Varje nyhetsreportage om ett mord i landsorten inleds pliktskyldigt med en beskrivning av platsen som en idyll, där ingen trott att något sådant skulle kunna hända.
Ola Nilssons romaner jävar alla idylliseringar av tillvaron i små livsförkvävande landsortshålor. Med Kärleken gömmer minnet avslutar han en trilogi vars tidigare delar heter Hundarna (2010) och Änglarna (2011). Hans allt ordknappare prosa har tvingat fram en större stilgrad för varje bok.
Trilogin sägs utspela sig i en och samma namnlösa norrländska by, men det finns inga förbindelser mellan personerna i de olika romanerna eller ens några topografiska landmärken som återkommer.
Det som förenar berättelserna är spriten, den norrländska landsbygdens livselixir, den mentala värmekällan i en glesnande bygd där själarna fryser fast i köttet. Dricker gör tonåringarna i Hundarna, dricker gör såväl den återvändande kvinnomördaren som den utflippade rikemansdottern i Änglarna, och dricker gör de utvandrade barndomsvännerna Arvid, Mirjam och Stefan i Kärleken gömmer minnet i sin storstadsexil som om spriten vore det enda arvegodset värt att bevara från hembyn.
Ola Nilssons trilogi är en demonisering av livet i avkroken, där brännvinsdjävulen administrerar livslögnerna. För att ytterligare förstärka mörkret i den andliga miljön introducerar Nilsson i den sista delen två bybor som lät värva sig till SS under andra världskriget. Det känns som en överdos av lugubritet.
Någon hembygdsabstinens lider de tre vännerna inte av, det som molar i själen är bara det akuta behovet av en återställare. Två av dem har framgångar på den kulturella arenan. Mirjam är författare, Arvid konstnär. Stefan är en intellektuell av mera obestämd karaktär.
Uppryckta ur den norrländska tjälen visar de sig ha växtkraft nog att blomma i ett urbanare klimat. Men Mirjam märker att hennes litterära verklighetsstoff har sinat.
Det är möjligen en antydan om att den lilla byns kringskurna perspektiv börjar bli för trångt även för Nilsson. Men med sin strama trilogi har han gett denna namnlösa ort en distinkt plats på den litterära kartan. Den försvarar sin plats vid sidan om Thomas Bannerheds Korparna både som motbild och bekräftelse.