Fredagens kravaller i Teheran påminner om att demokratikampen i Iran fortsätter.
Negar Josephi efterlyser fler påtryckningar mot regimen från omvärlden.
Enligt den persiska traditionen sätts en sorgeannons med en svart banderoll upp på dörren när en nära anhörig har avlidit. Men familjen Soltans annons togs ner av Basijimilisen eftersom mordet på Neda Agha Soltan fått så stor uppmärksamhet runt om i världen. Familjen fick inte visa några som helst tecken på sorg, ingen fick besöka deras hem och myndigheterna anklagade oppositionen för att ha dödat henne. Men även BBC-korrespondenten Jon Leyne, som skulle ha anlitat ligister att mörda Neda och på så sätt ge honom material till en dokumentärfilm.
Läkaren Arash Hejazi var med när Neda blev skjuten, och är en av dem som förgäves försöker rädda hennes liv på det berömda Youtube-klippet. Han lämnade landet efter ett flertal hot från myndigheterna. Basijimilisen patrullerade kvarteret och varnade alla på familjen Agha Soltans gata för att tala om Nedas död. Hela grannskapet sattes i skräck.
Den rädslan har nu spridit sig i hela Iran. Mina vänner har slutat att svara på e-post. På chattar loggar folk ut när de ser att deras anhöriga i exil loggar in. De är rädda för att myndigheterna övervakar deras telefonsamtal och e-post. Den information som vi tidigare fick genom de sociala medierna som Facebook och Twitter har tystnat, och eftersom de varit den huvudsakliga nyhetskällan för internationell media sedan deras reportrar kastades ut ur landet, har även den tystnat. Trots att det är just nu det värsta sker: nattliga razzior, massarresteringar, tortyr och systematiska våldtäkter på Evinfängelset.
Rädslan finns inte bara i Iran. Den finns här också.
Vid demonstrationer i Stockholm maskerar sig många exiliranier av rädsla för att bli fotograferade av någon från den iranska ambassaden. Alla är försiktiga med vad man säger offentligt, eftersom det kan få konsekvenser för deras släktingar i Iran. Oron finns både hos etniska exiliranier och minoriteter som kurder, Bahais eller judar.
För några veckor sedan intervjuade jag en persisk-judisk man i Teheran som tidigare varit mycket kritisk till förintelseförnekaren Ahmadinejad. Nu jublade han över dennes valseger.
Ahmadinjead älskar alla judar och Israel, hans hjärta slår för Iran och dess minoriteter!
Sade mannen, utan att jag frågat.
Rädslan är inte ny. Sedan fatwan mot Salman Rushdie 1988 är västerländska förlag försiktiga med vad de publicerar om islam. När det amerikanska förlaget Random house lät några islamkännare läsa manuskriptet till journalisten Sherry Jones bok Medinas juvel - om flickan Aisha som vid nio års ålder giftes bort med profeten Muhammed - avråddes de att ge ut boken, eftersom den kunde provocera extrema grupper att ta till våld.
Förlaget fick kalla fötter, trots att de inte tagit emot ett enda konkret hot. (Experternas bedömning visade sig senare vara riktig, när Jones brittiske förläggare Martin Rynjas bostad utsattes för ett bombattentat). Det finns i dag en självcensur även i "det fria väst". Och vår rädsla bekräftar förtryckarnas makt.
Det finns ännu ett starkt hopp hos människor i Iran. Stridsropet "Allah Akbar" ljuder fortfarande från Teherans hustak efter mörkrets inbrott.
Senast i fredags gick tusentals människor ut och demonsterade, väl medvetna om att de skulle komma att jagas och slås ned av milisen. Den välkända människorrättsadvokaten Shadi Sadr, som har besökt Sverige flera gånger för att berätta om kvinnornas situation i Mellanöstern, greps av regimen mitt under kravallerna.
Men oppositionen går ändå ut på gatorna och demonstrerar för att de tror på en förändring. För att det, just nu, finns en historisk möjlighet. Ahmadinejad och hans anhang blir alltmer isolerade, krisen i den religiösa och politiska eliten växer för varje dag. Med Barack Hussein Obama som amerikansk president har hotet från "den store satan" förlorat sin trovärdighet, och de iranier som vuxit upp isolerade från omvärlden längtar efter öppenhet, frihet. Om de når sitt mål kommer troligen hela Mellanöstern att förändras.
Fred blir en möjlighet.
Men för att det ska lyckas måste vi besvara deras mod. Om våra förlag avstår från att ge ut böcker, om våra journalister avstår från att hitta nya sätt att få ut information och rapportera om det som händer i Iran, om våra politiker nöjer sig med att "följa utvecklingen", om vi tittar åt en annat håll medan tortyren pågår, så ger vi vårt stöd till de konservativa krafterna i Iran.
Det är, också, upp till oss.
NEGAR JOSEPHI
