Gunilla Brodrej ser ett nytt knippe stjärnor inta slottet.
Christer Lindarw sätter sitt ringprydda finger på någonting avgörande med sin dag i Stjärnorna på slottet. Han inleder aktiviteterna med att lura deltagarna att de ska åka pulka utför ett hustak. De kommer inte att slå sig eftersom det blir en sorts "gummieffekt", förklarar Lindarw.
Bungyjump, tänker alla och tittar misstrogna upp mot slottstaket där en tekniker i hjälm väntar med plastpulka, rep och linor. Grusgång nedanför. Varje normal reaktion skulle vara: Nej, aldrig i livet. Jag vill inte slå ihjäl mig. Jag gör faktiskt inte vad som helst. Och ordet nej framstöts med många olika valörer medan motstridiga känslor avspeglas i deltagarnas ansikten. Lindarw beskriver det så att allihop blir fullständigt skräckslagna men samtidigt tänker att de måste ställa upp.
Lindarws practical joke sammanfattar tv-läget. Som skådespelare, musiker eller författare förväntas man vara en tjänstvillig narr i publikens tjänst. Det verkar inte vara någon uppoffring. Inte på slottet, i Så mycket bättre, Let's dance eller Maestro.
Borta är konflikterna. Alla på slottet är rörande överens och samarbetar lika tjänstvilligt som mössen i Askungen. Rotar runt på soptippen, hånglar upp varandra i fontänen, gråter ut. Trots att slottet i år är både mindre och obekvämare och fulare inrett än föregående år öppnas hjärtan till nästan varenda dessert. Och det blir som man brukar säga bra tv. Deltagarna är så öppna och gripande och - mänskliga, om det för ett ögonblick var någon som trodde något annat.
Lindarw berättar om sin ensamhet, Louise Hoffsten om sin ms och smärtan av att bli lämnad, Johan Rabaeus fick stryk av sin despotiske pappa medan Johan Rheborgs uppenbarligen helt underbara föräldrar dog för tidigt båda två. Kim Anderzon framkallar inga tårar precis men överkompenserar detta med att vara fysisk och prata om sex.
När de fem stjärnorna slutligen packar ihop och åker hem efter en vecka tillsammans har de visserligen inte åkt tefat från hustaket rätt ut i tomma intet för tittarnas skull. Men de har bjudit på sig själva och vi har vällustigt snyftat och tuggat i oss. De har inte bara "goofat sig" (Rabaeus är rädd för det) utan matat oss med sina egna tillkortakommanden så att det inte finns så mycket kvar att skvallra om. Kanske är just detta syftet: att visa upp sig som sårbar så att det inte ska finnas någon hårdhudad avundsvärd glamorös kändis kvar att skvallra om. Som Lindarw, av alla, säger: "Egentligen är ju alla människor lika."
Och det kan ju kanske vara en trevlig liten lögn att förmedla så här till jul.
