När Radovan Karadzic grips i Belgrad ställer så gott som alla svenska tidningar och etermedier frågor till flyktingar från det forna Jugoslavien. Vad känner du när Karadzic nu äntligen kommer att ställas inför rätta? Kommer detta att hjälpa dig att försonas och gå vidare? Ska de döda, som du älskade, till sist få rättvisa?
Samtidigt som Karadzic greps pågick i Stockholms tingsrätt rättegången mot Anders Eklund. Också vad gäller Eklund och de övergepp och mord han åtalas för riktar massmedierna i stor utsträckning uppmärksamheten mot de mördades efterlevande. Vi får veta hur de anhöriga talar direkt till Eklund, vilka ord de väljer, hur deras röster bryts när förtvivlan tar över. Vi får veta vilket straff de anhöriga begär att Eklund ska få. Vi informeras om hur de anhöriga är klädda under rättegången, vart de vänder blicken, hur de söker tröst hos varann.
Där är mördarna, redan identifierade.

Där är de mördades anhöriga med all sin sorg och frustration och sin desperata önskan att få veta hur det fasansfulla gick till. Med sin önskan att få rättvisa. Kanske hämnd.
Det sägs att det finns ett allmänintresse av dessa de sörjandes reaktioner och uppträdande. Hur stort eller angeläget detta allmänintresse är kan vi ha olika uppfattningar om. Att massmedierna för varje år som går uppgraderar det är helt uppenbart. För egen del har jag faktiskt svårare att stå ut med exploateringen av brottsoffers och sörjandes känslokaos än med de, visserligen också alltmer närgångna, skildringarna av själva brotten.
Vad som förefaller alltmer nödvändigt att diskutera är emellertid inte massmediernas rapporteringar utan vad som håller på att hända med själva rättsprocessen, inne i rättssalen. Jag tycker mig se en oroande utveckling mot en symbios mellan åklagarens och brottsoffrens roller. Rågången mellan å ena sidan brottsoffrens känslor och drivkrafter och å andra sidan åklagarens tjänstemannauppgift att föra fram sakliga och hållbara bevis mot en åtalad – denna rågång förefaller nu trampas ned och närmast försvinna.

I rättsprocessen är brottsoffer målsägande. Har brottsoffret dött till följd av brottet, kan i stället den dödes anhöriga överta rollen som målsägande. Men lagen tillåter faktiskt också de anhöriga att ta på sig en annan och så oändligt mycket svårare uppgift. De kan, som det heter, biträda åtalet. Och detta är precis vad de anhöriga valt att göra i åtalet mot Anders Eklund.
Därmed har de blivit part i målet, ja medåklagare. De har alltså rätt och möjlighet att kalla vittnen, att lägga fram bevisning, att yrka krav på ett visst straff. Kan den som genom ett grovt våldsbrott förlorat ett älskat barn, ett älskat syskon på ett rimligt och sakligt sätt klara den uppgiften?

Av en åklagare krävs saklighet och förmåga att, också i laddade eller mycket uppmärksammade mål, hålla sig till juridiskt relevanta fakta. Personliga antipatier får aldrig utgöra drivkraft i uppdraget. Inte ens åklagare av facket klarar alla gånger att leva upp till dessa krav. Vem förväntar sig att efterlevande till ett mördat barn ska klara det!
Under rättegången mot Eklund gick den mördade Englas mamma i upprört svaromål mot Eklund när denne påstod att Engla sparkat honom (detta enligt mediernas rapporter): Du ljuger! Engla skulle inte gjort så. Jag känner min flicka!
Vad Englas mamma uttryckte är vad varje förälder skulle undslippa sig i denna förfärliga situation. Och det är precis det som är problemet.
Hur kommer det sig att varken rättsväsende eller rapporterande medier ser farorna med den gällande ordningen? Varför ifrågasätts inte – ja diskuteras inte ens – rättigheten för drabbade anhöriga att biträda åtal?

I fallet Anders Eklund finns en omfattande polisutredning. Det finns en åklagare som har väckt åtal. Rättegång hålls och gärningsmannen har erkänt brotten.
Är det för grovt och okänsligt att ställa de frågor som likväl pockar på svar:
Vilket är syftet när drabbade anhöriga biträder ett åtal och vad uppnås, i rättsprocessen och för rättssäkerheten men också rent personligt för de drabbade, genom att åtalet biträds på detta sätt?
När älskade människor dör från oss och vi inte är närvarande och inte kan skydda dem, kommer vi efteråt alltid att ställa oss frågorna om händelseförloppet. Hur var det? Hur gick det till? Vems var felet? Varför?
I sällsynta fall handlar det om det grymma våldet. Någon gång om naturens kraft i en tsunami. Trafikolyckan med bilen som i för hög fart dök upp i korsningen. Till och med när den åldrade föräldern dör i sin säng och vi inte var där ska vi ställa frågorna. Vad hände? Berätta för mig hur det var. Ge mig sanningen som jag ska ta in och leva med.
Att vilja veta är vårt försök att vara med till slutet fast vi faktiskt inte var det. Det är den naturliga önskan att rekapitulera och reda ut och bearbeta. Den är oändligt mänsklig. Men den är inte juridik.
I Kalifornien sitter Annika Östberg i sitt fängelse och decennierna kommer och går. Varje ansökan om benådning eller överflyttning till Sverige avslås. Offrets anhöriga kallas och har rätt att säga sitt. De säger nej.

Astrid Flemberg-Alcalá
kulturen@expressen.se

Astrid Flemberg-Alcalá är författare.