Strunt i att det står ”Död åt judarna” på demonstranternas banderoller i Bryssel, Paris eller Madrid.
Strunt i den italienska handelsförening, Flaica-Uniti-Cub, som enligt La Repubblica den 9 januari, till ”tecken på protest” mot Israels operationer i Gaza manar till att ”sluta handla i butiker som tillhör judar” – något som det var trekvarts sekel sedan man hörde i Europa.
Jag ska inte heller vara så elak att jag påminner om den minst sagt äckliga förbindelse som uppstår när vänsterpolitiker som fru Buffet, herr Besancenot och andra marscherar fram med Faurisson-anhängaren Dieudonné i täten, eller när dennes fadder Jean-Marie Le Pen stämmer in och jämför Gazaremsan med ”ett koncentrationsläger”.
Av en slump är det i Ramallah, den palestinska regeringens stad, och sedan i Sderot, den israeliska stad som ligger i raketelden vid gränsen till Gaza, som jag får se bilder av dessa demonstrationer till stöd för ”den palestinska saken”. Och när jag tittar på de tjutande, skränande, rasande folkhoparna i Europa befinner jag mig alltså – på båda platserna – i sällskap med människor som trots bomberna, trots lidande och död, bemödar sig om att framför allt hålla kvar möjligheten att leva bredvid varandra och att föra ett samtal.
Jag vill då göra några tillägg till de påpekanden i förra veckan som genom insändare till Le Point förskaffat mig så många kommentarer.
• Vilken lättnad att se verkliga palestinier i stället för de inbillade, som tror att de åstadkommer motstånd genom att ge sig på synagogor i Frankrike!
De förstnämnda – jag upprepar det – vinnlägger sig om måttlighet och försöker med beundransvärd kallblodighet att bevara möjligheterna till fredlig samvaro i framtiden.
De andra är besatta, radikalast bland de radikala och beredda att, på gatorna i Europa, offra den siste palestinierns sista blodsdroppe.
De förstnämnda tar del i helheten. De vet att ingenting i denna uppgörelse är helt svart eller helt vitt; de vet att speciellt Hamas, som ser sitt folk störta sig i en katastrof, har ett förkrossande stort ansvar för den.
De andra slukar – som om förvirringen inte redan vore stor nog – med förtjusning de enorma falska nyheterna från den antiisraeliska propagandan; de går i teori och praktik in för självmordsattentat och för mänskliga sköldar av nya Che Guevara, som de förser med beteckningar och emblem.
I stället för att försöka sprida lugn spelar de ut den värsta tänkbara politik och hetsar upp sinnena.
• Vilket bakåtsträvande, vilket nolltillstånd i tanke och handling hos människor som på avstånd, okunniga om dramats utgångspunkter, framkallar hat, när det är i riktning mot försoning och fred man borde tänka!
Denna fred förutsätter att två stater går in för att leva sida vid sida och att dela marken. Den förutsätter att man från båda håll avstår från extremism, från absoluta krav, från övertagna idéer och till och med från drömmar. Den innebär till exempel ett Israel som drar sig tillbaka från Västbanken liksom det dragit sig tillbaka från Libanon och Gaza – men den innebär också en palestinsk regim som inte utnyttjar dessa reträtter till att varje gång omvandla det tömda landområdet till bas för raketer och missiler mot civilpersoner.
Den börjar med ett eld upphör och med ett slut på de strider som håller på att skapa en mängd offer, framför allt bland barn, vilket ju är oförsvarligt.
Men den måste också börja med det politiska undanröjandet av Hamas, som alldeles struntar i offer och i fred och som, då man misslyckats med att införa sharia hos sitt folk, drar in det i ”martyrskap” och helvete.
• Jag befinner mig alltså i Ramallah. I Sderot och Ramallah. Och när jag ser uppbådet mot en ”holocaust” som, när jag skriver detta, betyder 888 döda, vill jag ställa en enkel fråga:
Var fanns de, dessa demonstranter, när det gällde att rädda inte 888 men 300 000 människor i planerade massakrer i Darfur? Varför gick de inte ner på gatorna när Putin demolerade Groznyj och förvandlade tiotusentals tjetjener till mänskliga facklor eller till villebråd?
Varför teg de kort tid dessförinnan när man, efter oräkneliga års brutaliteter men denna gång i Europas hjärta, dödade 200 000 bosnier, vilkas enda brott var att de fötts som muslimer? Det finns uppenbarligen människor, för vilka det inte existerar goda muslimer förutom i krig med Israel.
Eller så här: nu finns det nya anhängare till den gamla tron på olika måttstockar. De bryr sig inte om en muslims lidande förrän de tror sig ha rätt att beskylla judarna för den.
Författaren till dessa rader har stått i första ledet för att försvara invånarna i Darfur, tjetjenerna och bosnierna. Han kämpar sedan 40 år för en livs-kraftig palestinsk stat vid sidan om den israeliska. Med detta dubbla ärende ber han om tillåtelse att finna de europeiska demonstrationerna mot Israel både grundlösa och motbjudande.
Översättning: Ulf Gran
