Anna Odell har nu bekräftat det som redan tidigare läckt ut: hennes examensarbete vid Konstfack är en rekonstruktion av en egen upplevelse av psykvården när hon, suicidal och psykotisk, omhändertogs för 13 år sedan. Hennes syfte är att diskutera psykvården i allmänhet och det tvång som förekommer vid S:t Göran i synnerhet.
Den elfte januari blev jag hämtad av två stora, tysta och, i mitt tillstånd, hotfulla manliga poliser i mitt hem. Den psykiatriska enheten på S:t Lars sjukhus i Lund hade begärt handräckning av polis för att utreda om jag borde tvångsomhändertas.
Tidigt fredagen den nionde januari lämnade jag mitt hem för att ta mitt liv. Jag tog tåget till Köpenhamn, köpte en biljett och bokade ett hotellrum i Hamburg, allt i syfte att förvilla dem som jag antog skulle försöka finna mig. Efter det checkade jag in på ett hotell på Vesterbrogade i syfte att avsluta ett liv som jag inte längre kunde hantera.
Jag återvände till en familj som levt under en fruktansvärd press – inte minst mina barn. Inför ögonen på mina äldsta söner stövlade polisen in och förde bort mig, en halvtimme efter att jag kommit hem.
Jag kan förstå Anna Odells smärta, ilska och känsla av maktlöshet. Bilderna av polisomhändertagandet är brutala: en förtvivlad kvinna förs bort av civilklädda poliser, tvingas in i en bil och förs bort. Utsattheten, sårbarheten och rädslan en ångestfylld och förvirrad människa känner i en sådan situation är enorm.
Den dokumentation Anna Odell presenterar på utställningen på Konstfack är bilden av en människa som fråntas makten över sitt eget liv, en människa som är totalt utelämnad åt krafter hon inte kan styra över.
En människa som är psykotisk har inte en rimlig uppfattning om verkligheten. Hon lever i sitt eget universum, i sina egna föreställningar och sin egen mardröm. Att i det tillståndet bemötas med något som inte kan beskrivas som något annat än maktutövande, känslokyla och i värsta fall våld kan upplevas som att bli bortförd av någon som vill illa, någon som vill döda.
Ett exempel på det är den psyksjuke mannen i Böste som sköts till döds av polisen den 25 januari i år. Enligt hans anhöriga hade han aldrig tidigare uppträtt våldsamt, men då ett flertal poliser stormade hans hem hämtade han en kökskniv för att försvara sig. Detta skrämde en hel piketstyrka så till den milda grad att de dödade honom.
I samband med ”apajävelskandalen” uppdagades också polisens förakt för psykiskt sjuka – men det skapade inga rubriker. En slutsats som kan dras av Odells verk är att polisen är synnerligen dåligt rustad att bemöta psykiskt sjuka människor.

 En del av Odells triptyk utgörs av en säng som används för bältesläggning. För den som aldrig befunnit sig på en psykavdelning ter sig remmarna och den position patienten placeras i som ett medeltida tortyrredskap. Den som bevistat en psykavdelning vet att bältesläggning ibland är nödvändig, för att skydda personal, medpatienter och den som är akut sjuk.
Tvångsmedicinering med ”tunga” droger (stesolid?) kan te sig som ett övergrepp för den som aldrig befunnit sig i ett eget inre helvete, men tro mig, det är en befrielse att få hjälp ur det där helvetet.
Tvångsomhändertagande uppmärksammas då och då i indignerade reportage – men vad är alternativet? Autonomi värderas med all rätt högt, men det finns tillfällen då människor inte kan hantera sin autonomi, tillfällen då människor använder sin autonomi destruktivt. Tvångsvård är ett nödvändigt ont, för att förhindra att människor skadar sig själv eller tar sitt liv.
Jag har haft kontakt med psykvården i över 20 år och är i livet tack vare den vård och de mediciner jag fått (sannolikt är även Anna Odell tacksam över att hon förhindrades att ta sitt liv). Inte någon gång har jag upplevt mig kränkt. Jag ifrågasätter inte på något sätt hennes upplevelse, men jag fruktar att hennes Gökboliknande berättelse bidrar till att människor som borde söka hjälp inte vågar.

Ett av de största problemen svensk psykvård brottas med är dålig ekonomi. Det leder knappast till att människor läggs in om inte goda skäl finns. Ett betydligt större problem är att människor som är i akut behov av vård skickas hem för att det inte finns sängplatser. Ingen vet vem som skickades hem för att bereda plats åt Anna Odell när hon fejkade sjuk eller vilka konsekvenser det fick.
Odells syfte är gott, men hennes metod är oetisk. Hon använde sin autonomi för att göra våld på andras autonomi, hon tvingade oskyldiga förbipasserande att delta i ett otäckt skådespel, hon upptog i onödan en plats på S:t Göran som någon annan behövde.
Hennes verk leder eventuellt till att psykvården diskuteras, men jag har inga större förhoppningar om det. Intresset för psykiskt sjuka är väl inte särskilt stort i den svenska kultureliten. Det borde det vara. Otaliga författare, konstnärer och musiker har lidit av diverse psykiska åkommor. Med hjälp av vård och medicin har de hållit sig flytande och klarat av att skriva, måla och komponera.
Alternativet är egenterapi i form av diverse droger och min gissning är att det knappast befrämjar skapande.