SVT:s Diplomaterna vältrar sig i fördomar om en yrkeskår på utdöende.
Björn af Kleen ser den gamla tidens diplomati dricka gravöl över sitt eget frånfälle.
I kvällens avslutning av tv-serien Diplomaterna kommer en guppande korpulent andreman på svenska ambassaden i Förenade arabemiraten att bekräfta de fördomar som hyses mot diplomater stationerade på soliga badorter långt ifrån den glåmiga svenska vintervardagen.
Överutbildade men understimulerade forslas de i blanka bilar mellan fester hos ”rika, viktiga och mäktiga”, som andremannen Klas Ljungberg säger i programmet, för att där utbyta dråpliga erfarenheter av ishotellet i Jukkasjärvi och för att på sikt möjligen byta visitkort och jaga fasan tillsammans.
Detta ressentiment mot diplomater är urgammalt, men kritiken har på senare år bekräftats av UD:s senkomna och arroganta respons på såväl stora katastrofer som tsunamin som till enskilda levnadsöden som Dawit Isaak.
Redan 2001 gav den ansedda och senare nedlagda expertgruppen vid Finansdepartementet ut en skarp rapport som tecknade bilden av diplomaten som en överflödig och borttynande gestalt i en globaliserad värld. Diplomaternas ”generalistkompetens” – smorda dörröppnare – definierades, av rapporten att döma, långt innan näringslivet och turismen blev så pass gränslös som den är i dag.
Dagens diplomater har i stället reducerats till administratörer, vilket bekräftas när Klas Ljungberg i kvällens program på ett tillfälligt uppsatt konsulat i Dubai ägnar arbetsdagen åt att försöka utfärda nytt körkort till en utlandssvensk. Ett förtroendeuppdrag som han dessutom misslyckas med.
Den konkreta politiken, som till exempel EU:s jordbruksbyråkrati, är i sin tur för intrikat för att hanteras av generalister. Det sa Erik Kärnekull, medförfattare till ovan nämnda skrivelse, I rikets tjänst – en ESO-rapport om statliga kårer från 2001, när jag intervjuade
honom inför årsdagen av tsunamin.
Det säger sig självt att den svårfångade generalistkompetensen ser ut att fungera väldigt illa i dagens mediesamhälle, med våra krav på konkretion och reella resultat. Hur många frustrerade artiklar har man inte läst om Carl Bildts flygmil? Dokusåpan Diplomaterna tycks ha haft som idé att exploatera det kommunikationsvakuum som finns mellan allmänheten och utrikesdepartementet – generalisten karikeras här till dumtjock brat med fet representationsbostad och med en loj definition av den egna yrkesuppgiften.
Det har varit hemskt roligt att se, som berättelser är när de rör vid en djupt rotad fördom. Men frågan är om SVT är rätt institution att klappa sig på magen?
Diplomaterna lär oss nog inte mer om omvärlden än de diplomater som programmet driver med. Och som fallet ofta tycks vara i den riktiga utrikespolitiken går de folkvalda skurkarna fria när SVT gör bort några andremän med hjälp av blottat späck och pålagda garv.
Snarare än ett genomträngande avslöjande är Diplomaterna en gestaltad gravöl, där två stolta utrikesavdelningar – tv:s och statens – dricker sig under bordet på samma skattefinansierade barnota.
