Peter Cornell strövar runt bland Odilon Redons änglar och demoner.
Drömmar, mardrömmar, dagdrömmar. Först en period helt i svart: litografier, etsningar, kolteckningar. Sedan, som en plötslig omvändelse, en slösande och extatisk färg i pastelltoner; den ena demonisk, den andra änglalik. Jo, det är samma konstnär. Odilon Redons konst sönderfaller i två faser och vårens stora utställning på Grand Palais i Paris blir en dramatisk promenad från mörker till ljus.
Redon är född samma år som Monet men väljer en helt annan väg än impressionismens minutiösa analys av synintrycken framför ett solbelyst landskap. Tvärtom sluter han demonstrativt ögonen för att skapa ett eget universum, en parallell värld av högre dignitet; det är ju därför vi har konst!
Kunde han tillåta sig den himmelska färgen först efter en tids askes i underjorden? Redon skrev: "Svart är den mest väsentliga färgen. Den låter sig inte prostitueras. Den behagar inte ögat och väcker ingen sensualitet. Den är bättre verktyg för det andliga än palettens alla vackra färger."
Hans svarta grafiska serier är inspirerade av litteratur snarare än av natur, av Baudelaire, Flaubert och Edgar Allan Poe som han tillägnat sin kanske mest berömda bild Ett öga stiger som en bisarr ballong mot OÄNDLIGHETEN från 1882, ett transcendentalt tredje öga har kapat alla förtöjningar. I andra bilder ser vi änglar, demoner, kentaurer, sfinxer och ruskiga cykloper tona fram i ljusdunklet, skräckfyllda, fantastiska, vemodiga. Klaustrofobi och handlingsförlamning.
Nej, Redon var inte, som man kunde tro, någon opiumätare utan levde ett välordnat borgerligt liv. Han hade flera författarvänner, bland dem Mallarmé och Huysmans som skrev dekadenternas bibel och trendsättare Mot strömmen. Romanens förfinade antihjälte Des Esseintes samlar konst och i hans samling ingår typiskt nog några verk av Redon, en av hans idoler: "De sprängde alla målarkonstens gränser och introducerade ett nytt och ytterst säreget fantasteri, sjukliga fantasier och feberdrömmar."
Redon, Huysmans och Mallarmé har ingenting till övers för den rådande realismen och menar att konsten måste vara något annat: fantasier, visioner, mysterier. Alla skapar de egna artificiella paradis, bortom den natur som Des Esseintes avfärdade som "ett enformigt varuhus, ett banalt reklamkontor för ängar och träd, berg och hav."
Redons och symbolisternas konst är inte samhällskritisk i Zolas mening men den är ändå en programmatisk motbild till sin tids vetenskapstro, materialism och begynnande konsumtionssamhälle. Redon intresserar sig visserligen för Darwin - men utvecklingsläran blir bara en förevändning för att fantisera om kuriösa hybrider i evolutionens återvändsgränder, där science förvandlas till science fiction. Och precis som Strindberg under samma tid, öppnar sig Redon för mystiken och esoterismen - det förra sekelslutets Paris var en verklig smältdegel för rosenkreuzare, alkemister och teosofer. Där hittar vi utan tvivel ett antal reaktionära fantaster men symbolismens konstnärer delade deras önskan att upprätta en högre dimension som inte impregnerats av nytta och pengar.
Och Redon skapade för säkerhets skull två sådana världar, lika suggestiva, poetiska och svåra att dechiffrera: först den svarta, underjordiska, melankoliska, och sedan den färgrika, överjordiska och jublande med associationer till Gauguin, Bonnard och Klimt;
ingen av dem av denna världen.
