Täljövikens konferensgård är ett modernistiskt mästerverk från 1969, när arbetarrörelsen stod på höjden av sin politiska och ekonomiska makt. Foto: Jan Jörnmark

Täljövikens konferensgård är ett modernistiskt mästerverk från 1969, när arbetarrörelsen stod på höjden av sin politiska och ekonomiska makt.

 Foto: Jan Jörnmark
Täljövikens konferensgård byggdes av LO och är en symbol för hur Sverige förändrades under det gångna seklet. Terassen för tankarna till Neue Nationalgalletei i Berlin som Mies van der Rohe ritade. Foto: Jan Jörnmark

Täljövikens konferensgård byggdes av LO och är en symbol för hur Sverige förändrades under det gångna seklet. Terassen för tankarna till Neue Nationalgalletei i Berlin som Mies van der Rohe ritade.

 Foto: Jan Jörnmark
Textilkonstnärinnan som gjorde bonaden Inger Sarin. All konst och inredning på Täljövikens konferensgård är specialgjord för platsen. Foto: Jan Jörnmark

Textilkonstnärinnan som gjorde bonaden Inger Sarin. All konst och inredning på Täljövikens konferensgård är specialgjord för platsen.

 Foto: Jan Jörnmark
Textilkonstnärinnan som gjorde bonaden och gardinerna hette Inger Sarin. Gardinerna ska fånga upp trädens skuggor utifrån. Det var arkitekten Peter Diebitsch intention att naturen utanför skulle integreras med arkitekuren på Täljöviken. Foto: Jan Jörnmark

Textilkonstnärinnan som gjorde bonaden och gardinerna hette Inger Sarin. Gardinerna ska fånga upp trädens skuggor utifrån. Det var arkitekten Peter Diebitsch intention att naturen utanför skulle integreras med arkitekuren på Täljöviken.

 Foto: Jan Jörnmark
Täljövikens konferensgård bygdes med tanke på att arbetarrörelsens ledningar skulle kunna mötas ostört. Trots anläggingens storlek, cirka 4000 kvadratmeter, hade den bara 36 sovrum. Foto: Jan Jörnmark

Täljövikens konferensgård bygdes med tanke på att arbetarrörelsens ledningar skulle kunna mötas ostört. Trots anläggingens storlek, cirka 4000 kvadratmeter, hade den bara 36 sovrum.

 Foto: Jan Jörnmark
Ett stort mottagningsrum på Täljöviken, inrett som ett gigantiskt vardagsrum. Anläggningen var inredd av dåtidens svenska designelit med det modernaste som landet kunde uppbringa på 1960-talet. Stolar och bord av Bruno Mathson syns på bilden. Foto: Jan Jörnmark

Ett stort mottagningsrum på Täljöviken, inrett som ett gigantiskt vardagsrum. Anläggningen var inredd av dåtidens svenska designelit med det modernaste som landet kunde uppbringa på 1960-talet. Stolar och bord av Bruno Mathson syns på bilden.

 Foto: Jan Jörnmark
Ett av 36 sovrum på Täljövikens konferensanläggning. Inredningen gjordes av dåtidens svenska designelit, arkitektparet Gunilla och Åke Forsberg, på bilden fotöljer av Bruno Mathson. Foto: Jan Jörnmark

Ett av 36 sovrum på Täljövikens konferensanläggning. Inredningen gjordes av dåtidens svenska designelit, arkitektparet Gunilla och Åke Forsberg, på bilden fotöljer av Bruno Mathson.

 Foto: Jan Jörnmark
Detalj från inredningen i ett av sovrummen på Täljövikens konferensanläggning. LO-symbolen, som finns i alla rum, talar för sig själv. Foto: Jan Jörnmark

Detalj från inredningen i ett av sovrummen på Täljövikens konferensanläggning. LO-symbolen, som finns i alla rum, talar för sig själv.

 Foto: Jan Jörnmark
Fotografierna i korridorerna på Täljöviken var specialbeställda och kommer från Sveriges alla landskap - LO finns ju överallt. Fotografen till de svartvita landskapsbilderna heter Rolf Dahlström. Foto: Jan Jörnmark

Fotografierna i korridorerna på Täljöviken var specialbeställda och kommer från Sveriges alla landskap - LO finns ju överallt. Fotografen till de svartvita landskapsbilderna heter Rolf Dahlström.

 Foto: Jan Jörnmark
Täljövikens matsal, med röda Gemlastolar och bord och Ph-lampor i taket. All originalinredning finns kvar och står orört sen anläggningen slutade användas. Foto: Jan Jörnmark

Täljövikens matsal, med röda Gemlastolar och bord och Ph-lampor i taket. All originalinredning finns kvar och står orört sen anläggningen slutade användas.

 Foto: Jan Jörnmark
Spelet om lönerna. Typisk litteratur som ligger kvarglömd runt om på Täljöviken. Foto: Jan Jörnmark

Spelet om lönerna. Typisk litteratur som ligger kvarglömd runt om på Täljöviken.

 Foto: Jan Jörnmark
Den elektroniska utrustningen till de tre konferensutrymmena var i absolut internationell topplass. Det fanns t o m utrymme för simultantolkning. Foto: Jan Jörnmark

Den elektroniska utrustningen till de tre konferensutrymmena var i absolut internationell topplass. Det fanns t o m utrymme för simultantolkning.

 Foto: Jan Jörnmark
Ett av många rekreationsrum på Täljöviken där arbetarrörelsens toppar kunde koppla av. Foto: Jan Jörnmark

Ett av många rekreationsrum på Täljöviken där arbetarrörelsens toppar kunde koppla av.

 Foto: Jan Jörnmark
Inget saknades för gästernas fritidsnöjen: Där fanns biljard, swimming pool, bordtennis rum och t o m en egen bar på Täljövikens konferensanläggning. Foto: Jan Jörnmark

Inget saknades för gästernas fritidsnöjen: Där fanns biljard, swimming pool, bordtennis rum och t o m en egen bar på Täljövikens konferensanläggning.

 Foto: Jan Jörnmark
Inget saknades för gästernas fritidsnöjen: Där fanns biljard, swimming pool, bordtennis rum och t o m en egen bar på Täljöviken. Foto: Jan Jörnmark

Inget saknades för gästernas fritidsnöjen: Där fanns biljard, swimming pool, bordtennis rum och t o m en egen bar på Täljöviken.

 Foto: Jan Jörnmark
När Täljöviken var färdigt växte redan kritiken mot "miljonprogrammet". Byggproduktionen rasade och inför hotet av en växande arbetslöshet fick industrin i stället statligt stöd för bygga vidare i olika delar av Östeuropa. För BPA och arkitekten Peter Diebitsch var det därför inga problem att projektera skyskrapor med 37 våningar på två veckor. På några år skapade svenskarna början på Warszawas dynamiska och imponerande skyline. Foto: Jan Jörnmark

När Täljöviken var färdigt växte redan kritiken mot "miljonprogrammet". Byggproduktionen rasade och inför hotet av en växande arbetslöshet fick industrin i stället statligt stöd för bygga vidare i olika delar av Östeuropa. För BPA och arkitekten Peter Diebitsch var det därför inga problem att projektera skyskrapor med 37 våningar på två veckor. På några år skapade svenskarna början på Warszawas dynamiska och imponerande skyline.

 Foto: Jan Jörnmark
Warszawa. Typisk, svensk 1970-talsdetalj i entrén på Peter Diebtisch gröna skyskrapa. Skyskrapan byggdes på samma plats som det judiska ghettot hade legat. Därför fanns arkeologer med under hela processen. Foto: Jan Jörnmark

Warszawa. Typisk, svensk 1970-talsdetalj i entrén på Peter Diebtisch gröna skyskrapa. Skyskrapan byggdes på samma plats som det judiska ghettot hade legat. Därför fanns arkeologer med under hela processen.

 Foto: Jan Jörnmark
Betongförort som byggdes åt BPA:s svenska arbetare och var en exakt kopia av Jönköpingsförorten Öxnehaga. Från början fanns det fyra stycken. Två står kvar. Det var cirka 250 svenskar nere på varje bygge åt gången. Foto: Jan Jörnmark

Betongförort som byggdes åt BPA:s svenska arbetare och var en exakt kopia av Jönköpingsförorten Öxnehaga. Från början fanns det fyra stycken. Två står kvar. Det var cirka 250 svenskar nere på varje bygge åt gången.

 Foto: Jan Jörnmark
Det var cirka 250 svenskar nere på varje bygge åt gången i Warszawa. Eftersom det var flera byggen igång samtidigt fanns det säkert ibland nästan tusen svenskar i Warszawa runt 1972-75. Peter Diebitsch ritade även dessa hus. Foto: Jan Jörnmark

Det var cirka 250 svenskar nere på varje bygge åt gången i Warszawa. Eftersom det var flera byggen igång samtidigt fanns det säkert ibland nästan tusen svenskar i Warszawa runt 1972-75. Peter Diebitsch ritade även dessa hus.

 Foto: Jan Jörnmark

Ödehuset en symbol för de gyllene åren

Publicerad

Täljövikens konferensgård är en symbol för arbetarrörelsens gyllene år, men också för slutpunkten på en modernistisk era.

Jan Jörnmark berättar hur det gick till när svensk arkitektursyn maldes ner till att allt som syns är förkastligt.

Den sista tiden har jag fascinerats av ett hus på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Täljövikens konferensgård är ett modernistiskt mästerverk från 1969, när arbetarrörelsen stod på höjden av sin politiska och ekonomiska makt. Det var LO som byggde anläggningen, som på många sätt är en symbol för hur Sverige förändrades under det senaste seklet.

Arne Geijer och resten av LO-ledningen var män som hade fötts på 1910-talet och som avslutat sina sex år i folkskola när de mötte den stora depressionen. Därifrån hade de lyckats skapa ett nytt land, med egna maktstrukturer, utbildningar och företag. Under hela 1960-talet hade de därför upplevt att det fanns ett behov av en plats där ledningen för arbetarrörelsens grenar kunde mötas på ett ostört sätt. Täljöviken demonstrerade dessutom allt man kunde göra: fackets egna bolag Riksbyggen och BPA projekterade och byggde, medan KF stod för inredningsdetaljer.

 

Under flera år hade regeringen sammanträden här, men sedan förändrades de politiska maktförhållandena samtidigt som 1980-talets återuppväckta kapitalism strösslade ut mängder av nya hotell över landet. Därmed sänkte sig en törnrosaliknande stämning över Täljöviken, och man kan fortfarande ana konturerna av Olof Palme, Arne Geijer och Harry Schein där inne.

Men husets orördhet gör paradoxalt nog att man också börjar förstå varför ett positivt förhållningssätt till arkitektur blivit omöjligt i Sverige. Den kombination av brott med det förflutna och kraft som arkitekten Peter Diebitsch och Arne Geijer tillsammans ville demonstrera är kontrapunkten till det vi ser i dag. Fyra decennier av förtryckt och förtalad arkitektur senare har valhänt formgivna lådor blivit norm, vilket ständigt leder till ännu mer kritik och feg förflackning.

 

För det var nästan samtidigt som Täljöviken byggdes som vi förlorade vårt förhållande till arkitektur. Under 1970-talets första halva rasade produktionen av flerfamiljshus med 80 procent. "Miljonprogrammet" kollapsade och nuförtiden har mexitegelvillor även blivit den svenska vänsterns symbol för folkhemmet. Områdena som hade byggts i Tensta, Angered och dussintals andra ställen runtom i landet lämnades som halvtomma och illa omtyckta minnen från en passerad tid.

I det kollektiva medvetandet buntades sedan allt som byggts under tre decennier ihop till "betongarkitektur". När byggandet kom i gång igen på 1980- och 1990-talen fick det förödande konsekvenser, därför att vi valde att inte ha något konstruktivt modernistiskt arv att knyta an till.

 

Det vi förträngde var att Sverige i verkligheten hade en starkt varierad modernistisk arkitektur under 1950- och 1960-talen, som också präglades av en öppenhet för internationella influenser. Täljöviken sammanfattar hela vägen in i de utsökta inredningsdetaljerna de här dragen.

Arkitekten Peter Diebitsch utbildades i Karlsruhe och flyttade 1959 till Sverige. Han hamnade på Riksbyggen, där den sorgligt bortglömde Henning Orlando var chef. Orlando var uppväxt i en cirkusfamilj och den annorlunda bakgrunden går tveklöst igen i många av hans hus som hör till efterkrigstidens absoluta profilbyggnader. Dragspelshuset på Kungsholmen - där självaste Tage Erlander bodde - och hotell Opalen i Göteborg hör till de mest kända.

Orlando och Diebitschs verk demonstrerar tydligt att det fanns två sidor av byggandet. Den ena utmärktes av de massproducerade hyreshusens knapphet, medan den andra delen dominerades av beställare med betydligt större resurser. Den mest spännande formgivningen under den här tiden finns därför i kontor, konferenshotell, bostadsrättshus, varuhus eller till och med parkeringshus.

 

Men när Täljöviken var färdigt växte redan kritiken mot "miljonprogrammet" samtidigt som reklamen för de billiga villorna blev alltmer aggressiv. Byggproduktionen rasade och inför hotet av växande arbetslöshet fick industrin statligt stöd för bygga vidare i olika delar av Östeuropa. Kunskaperna om snabb och storskalig projektering var förstås enorma efter miljonprogrammet. För BPA och Diebitsch var det inga problem att projektera Warszawas första moderna kontorsskyskrapa på två veckor.

 

Den väloljade industrin fick chansen att återvända till Sverige i början av 1980-talet när det blev möjligt att bygga i innerstäderna igen. Först ut var Södra station i Stockholm där HSB hårdlanserade ett höghus-koncept som fick namnet "Söders Manhattan", med Diebitsch som en av arkitekterna. Vi väntar fortfarande på analysen av vad som hände i det här skedet, men det vi vet är att alla höghusförslag efterhand maldes ned till den klumpliknande Haglunds Pinne.

Ända sedan dess har svensk arkitektur varit underkastad ett normsystem som säger att allt som syns är förkastligt. Det säkraste sättet att klara reglerna är att rita gråvita nyfunkishus som försöker vara osynliga. Ibland tas det i desperation in utländska stjärnarkitekter för att driva igenom kontroversiella projekt men den sista tiden har inte heller det fungerat.

Det uttryckslösa byggandet är unikt och vill man se vad vi går miste om är det en bra idé att resa till Warszawa. Där har Diebitsch gröna skyskrapa hunnit bli ett legendomsusat minne från den gamla regimens tid. Däremot har ingen kommit på tanken att döpa om den till "riskintressant trumpetstöt", för att stoppa utvecklingen av stans numera otroligt spännande arkitektur och skyline.

 

De som förespråkar nedmalningsystemet påstår alltid att de värnar kulturavet och god smak. Det som Täljöviken och hundratals andra byggnader visar är att det de i själva verket står för är en historielöshet som på ett systematiskt sätt utarmat det svenska stadsbyggandet.

Jan Jörnmark

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida