Man skulle kunna se Ole Anders Tandbergs dramatisering av Strindbergs Ockulta dagboken som tredje delen i en trilogi vars övriga delar är Till Damaskus och Ett drömspel. Om det korta äktenskapet med Frida Uhl är en del av den emotionella laddningen i Till Damaskus och det kvardröjande ressentimentet från äktenskapet med Siri von Essen färgar av sig i Ett drömspel, så lyfter Tandberg fram det sena äktenskapet med Harriet Bosse som epicentrum i Ockulta dagboken.

Strindberg spjälkar ju upp sitt jag i flera olika gestalter i sina pjäser. Tandberg skickar in en hel delegation Augustar från Strindbergs inre på scen – fem skådespelare i åldrarna 30- till 75+, alla klädda i grå kostym med uppknäppt skjorta. Föremål för deras gemensamma intresse är Thérèse Svenssons Harriet Bosse, vilken i sin rosa klänning framtonar som marsipanrosen på en katafalkformad bröllopstårta.

Efterhand inser man att var och en av skådespelarna representerar sin särskilda aspekt av Strindbergs känsloliv. Den yngste (Michael Jonsson) står för passionen, den äldste (Åke Lundqvist) för resignationen, och mellan dem svarar Samuel Fröler för den misogyna indignationen, Robert Panzenböck för hypokondrin och Sven Ahlström för de ockulta böjelserna.

Var sak på sin plats, skridskorna i kylskåpet och sanningen i Expressen. För ärligt talat blir denna väl genomtänkta och snyggt genomförda föreställning till slut lika engagerande som begravningskaffe med smörgåstårta. Strindberg var trots allt en bättre dramaturg än Tandberg.