Nils Schwartz möter en tam lieman på Malmö stadsteater.
Det koncept som var så framgångsrikt i HBT-pjäsen All you need is love på Malmö stadsteater häromåret visar sig betydligt trubbigare när samma upphovstrio tar sig an döden i en föreställning som även den lånat sin titel av Beatles: Here comes the sun. O, död var är din udd, frestas man alltför ofta att utbrista.
Det är egentligen inget att förvåna sig över. HBT-temat har två givna koordinater för den dramatiska konflikten - komma-ut-problematiken som x-axel och omgivningens fördomar som y-axel.
Döden är en helt annan historia - en skarp linje inhöljd i dimma. Klas Abrahamsson skriver i programbladet att de som arbetar nära döden inte gärna berättar om sina upplevelser.
Han har intervjuat begravningsentreprenörer, sjuksköterskor, militärer, präster och andra yrkeskategorier, och materialet är mycket riktigt lite för tunt att bygga verkningsfull dramatik av.
Koreografen Roger Lybeck leker med dödskallar, liemän och kistor, lägger in en danse macabre och inleder hela föreställningen med lite mexikansk dödsfestivitas. Men till skillnad från i All you need is love, blir dansen här mera dekorativ än ett bärande element.
Två sedelärande fiktiva berättelser löper genom föreställningen. Av den ena får vi lära oss att inte snacka skit om anhöriga som ligger i koma. De kanske vaknar en dag. Av den andra påminns vi om att demens i vissa fall kan förändra en människa till det bättre. Fast den historien faller väl egentligen utanför dödstemat.
Ett par starka monologer i andra akten räddar dock föreställningen från att bli ett två och en halv timmar långt antiklimax. Med sin självklara publikkontakt berättar Marianne Mörck om hur hon tänker sig sin egen begravning. Här och var flikar hon in små gliringar om kollegor på teatern som väcker jubel i salongen.
Och i den allra sista scenen spelar Cecilia Lindquist med stillsamt allvar en cancersjuk ung kvinna som har fått sin dödsdom men inte förlorat sin livslust. Det är det enda ögonblick i föreställningen som är genuint gripande, och det kan ju tyckas lite märkligt i en pjäs som från första till sista stund handlar om döden.