Historisk vandring. Tizians "La fuga in Egitto" (Flykten till Egypten) omkring 1509. (Bilden är något beskuren).
Historisk vandring. Tizians "La fuga in Egitto" (Flykten till Egypten) omkring 1509. (Bilden är något beskuren).

Nybyggare

Publicerad

Gipskatter, svartskallar, suputer. Migranter har alltid blivit fientligt bemötta.
Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt påminner om att rörlighet hör till människans natur.

Människans historia är en historia om migration. Redan i tredje kapitlet i Bibelns första bok drivs Adam och Eva på flykt. Det andra har den latinska titeln "Exodus" – efter uttåget ur Egypten.

Människan har i alla tider flytt nöd, krig och förtryck och hon har alltid flyttat för att finna en bättre tillvaro för sig och de sina. För att hitta en välvilligare natur, rikare jordar, möjligheter att handla och arbeta. För att söka ett land av mjölk och honung.

Alla som har gjort ett DNA-test vet att invandrarblod rinner genom våra ådror. En gång kom vi alla från Afrika. Våra förfäder flyttade snart från savannerna i östra Afrika över stora delar av kontinenten. För 60 000 år sedan invandrade de till den arabiska halvön, och därifrån till Asien och så småningom till resten av världen.

Dessa människor befann sig ständigt i rörelse för att hitta de bästa trakterna för att jaga och samla. Unga flyttade mellan grupperna och handel pågick tidigt över stora avstånd. Om det finns något vi borde förstå när vetenskapen nu visar att konditionsträning är bra för nästan allt, är det att människan är gjord för att röra på sig.

 

Även när människan blev bofast migrerade hon. Människor från landsbygden sökte sig in till städerna, medan en del av stadsbefolkningen flyttade ut mot gränstrakterna för att idka handel. Handelsmän, missionärer och soldater flyttade ständigt över gränserna och spred idéer och teknik – och ibland skräck.

Att rörligheten är en del av människans natur innebär inte att acceptansen för den är lika självklar. Även om migranter i många epoker har välkomnats med öppna armar för att de har något annat att bidra med, har detta annorlunda i många fall mötts med oro och fientlighet. Det främmande är mystiskt och andra kulturer och vanor väcker misstankar.

Invandrare har i alla tider anklagats för att ta jobben – eller för att inte jobba; för att vara för framgångsrika – eller för fattiga; för att sluta sig i den egna gruppen – eller beblanda sig för mycket och "ta våra kvinnor", för att vara för framfusiga och direkta – eller för skygga och tillbakadragna; för att vara för moderna och lössläppta – eller för traditionalistiska och religiösa för att dricka hämningslöst – eller inte alls. Jämfört med facit – vårt eget beteende – kan allting naturligtvis befinnas vara fel på något sätt.

 

Ibland har motstånd mot invandring haft att göra med friktion mellan grupper, men lika ofta har motviljan berott på att samhällen har haft andra problem, och utsett minoriteter och invandrare till syndabockar. De har hållits ansvariga för sjukdomar, naturkatastrofer, lågkonjunkturer och brottslighet, för det är alltid lätt att skylla på det främmande. Vi ser det i Europa i dag. När stater och banker slösar bort alla pengar reagerar många genom att angripa muslimer och judar.

Den första moderna migrationsvågen möttes med stor misstänksamhet av svenskarna. Det var landsbygdsbefolkningen som flyttade in till industrierna. Stadsborna menade att de fattiga lantarbetarna talade ovårdat och hade en primitiv kultur. De hamnade i slumkvarter med usla sanitära förhållanden, med stora problem med superi och prostitution. Under 1800-talet beskyllde småföretagare ofta lågkonjunkturer på de få hundratal judar som flyttat till landet.

 

När italienarna kom i slutet av 1800-talet, många av dem gipsgjutare och gipsarbetare, fick de skällsordet "gipskatter", vilket blev det vanligaste uttrycket för invandrare tills "svartskalle" tog över. När det skånska jordbruket tog emot arbetare från Galizien, då en del av Österrike, såg den unga arbetarrörelsen "främmande inkräktare" och talade om "Sverige åt svenskarna".

Föreställningen att invandrare aldrig skulle kunna integreras i samhället har följt i spåren av nästan varje invandringsvåg, även i ett så utpräglat invandrarland som USA. Redan i mitten av 1700-talet började de engelska invandrarna till Amerika oroa sig över de fattiga nykomlingarna. Även en upplysningsman som Benjamin Franklin oroade sig över att Pennsylvania höll på att "germaniseras" av alla tyska nykomlingar. Han varnade för att invånarna snart inte ens skulle tala samma språk.

Även liberala politiker som välkomnade invandrare oroade sig över att många kom från auktoritära monarkier, som Tyskland och Sverige. De ansågs ta med sig odemokratiska ideal som skulle underminera den amerikanska friheten.

 

Men snart framstod tyskarna och nordborna som mönstermedborgare jämfört med de nya invandrarna – irländarna. I mitten av 1800-talet var USA gripet av skräck över irländarna som uppfattades som lata, fattiga, outbildade, smutsiga och hårt supande. Och de var katoliker. Predikanter och tidningar varnade för att irländarna gick i Roms ledband och indoktrinerade sina barn i konstiga skolor. Vissa såg irländarnas ankomst som en konspiration som på sikt skulle sätta den protestantiska tron och demokratin ur spel.

USA upplevde våldsamma upplopp, nedbrända kyrkor och till och med ett främlingsfientligt parti – "The know nothings" – som lokalt tog makten och under en tid hade en femtedel av platserna i Representant­huset.

 

"Allting som nu sägs i Europa om hur illa lämpade muslimer är för att leva i en liberal demokrati sades en gång i tiden om irländarna i USA", som migrationsforskaren Aristide Zolberg har konstaterat.

Men trots allt motstånd arbetade irländarna hårt, utbildade sina barn och blev en naturlig del av samhället. Snart betonade man entusiastiskt att de talade engelska och var kristna – till skillnad från de mystiska kineserna som börjat invandra i stor skala. Nu var kineserna det stora hotet – tills de hade integrerats och började uppfattas som ordningsamma och hårt arbetande – jämfört med dagens mexikaner, som är senast i den långa raden av invandrare som gör slut på den amerikanska civilisationen.

Om rörlighet är människans äldsta historia är detta den näst äldsta. Nykomlingar bemöts med misstankar om att deras tro, språk eller kultur gör att de aldrig ska kunna bli en naturlig del av samhället. Men så får de arbeten, startar företag, förälskar sig, uppfostrar sina barn och i nästa eller nästnästa generation framställs de som mönstermedborgare, jämfört med de nya invandrare som ännu inte har hunnit göra det. Vi är alltid mitt i en process som vi inte vet hur den slutar, och därför alltid verkar osäker.

 

Det som i varje epok försvårade denna process, som egentligen är så naturlig, var just misstankarna, motståndet och fientligheten. Det faktum att invandrarna i perioder vande sig vid att andra betraktade dem med fientliga blickar, att de diskriminerades, utmålades som hopplösa och inte fick arbeten. Det fick en del av dem att titta tillbaka med samma fientliga blickar och renodlade sin egen särart i opposition mot majoritetssamhället, vilket skapade en spiral av motsättningar.

Det är ett skäl till att debatten om invandring inte bara är en debatt, vilken som helst. Vår attityd är själförstärkande. Om vi av rädsla för våra nya medborgare gör att de känner sig utanför skapar vi själva de spöken som vi är så rädda för.

 

Johan Norberg

kulturen@expressen.se

Fredrik Segerfeldt

kulturen@expressen.se

 

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt är liberala debattörer och författare till Migrationens kraft: därför behöver vi öppna gränser, som släpps 6 december.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag