En polis bär Alan Kurdis kropp på stranden i turkiska Bodrum. Foto: AP DHA
En polis bär Alan Kurdis kropp på stranden i turkiska Bodrum. Foto: AP DHA

Nyårsnovell av Daniel Sjölin: "Livet utan A"

Publicerad

Hur mycket liv rymde den kropp som inte fick bli levd? Daniel Sjölin skriver om ett Sverige där något omistligt saknas.

Året är 2093 och något är försvunnet i Sverige. Därför behöver vi en ålderstigen ingenjör. Jo vi behöver just din hjälp, käre nestor och oldboy. En liten fnutt är på vift och måste bli funnen. Befolkningen i stort sörjer den inte – det går ju runt ändå, den där tjugonionde fnutten känns rätt så onödig nuförtiden, även om det gjorde ont när den gick om intet. Så ont så vårt språk blev tomt på värdighet. Hör så tomt det låter: Blott skulden, vreden och snikenheten återstår i vår röst. Hör du inte? Nå, du kommer inse. Något är liksom fel – det är så overkligt omkring oss.

Därför käre nestor, käre åldring och ingenjör, behöver vi ditt snille. Sök vår fnutt, sök och finn vår verklighet och värdighet igen.

Oj, är du död, ingenjör? Det gör inget. Vi vrider vredet på kremeringsugnen mot noll: De rödrosor som låg på björklocket och som elden i ett knyckel drog ihop, slår ut på nytt och släktens hälsning till dig i sidenskrift blir i guldfärgsbokstäver uppstånden! Vi för dig bort från Skogskyrkogården, in i Volvo-Benzen igen, upp på ringleden, bort till Södersjukhusets kylrum - och sen ut ur kylrummet igen. Vi lyfter dig – ett två tre - över från båren till sängen. Vi för dig in i hissen, upp på Q3r, rum 5.

  Slå nu upp ögonen. Hör du någon värdighet i vår röst?

Nähäpp. Men du … det vi söker … såg du det i döden? Den där lille fnutten? Den som kom först ut när vi lärde oss bokstäver i plugget? Nej, inte B eller C – sånt finns i överflöd - du vet nog vilket tecken som det rör sig om. Inte direkt hjärnkirurgi det här. Nå, såg du fnutten bortom ljuset i tunneln när du dog? När universums stjärnor drogs ihop till ett oändligt tungt intet vid sin egen ände? Inte? 

   Äsch det trodde vi inte heller. Nånå, här är ditt liv, välkommen åter ingenjörn! Pixie hjälper dig med byxor och skor. Färden hem till Skuru blir litet som den när ni åkte hem från BB med Bruno i november 2045, för drygt 47 år sen. Världen kändes skör och ny.

Alan Kurdi innan flykten från Syrien.Foto: Privat

 

Det hörs ett knitter från däcken när ni kommer in på gruset vid ert hus. Du måste förstå: 1. Fnutten är väck. 2. Det kräver en åtgärd 3. Du är rätt snubbe för jobbet.

Så sätt igång! Och du, säg till om du hör någon värdighet i vårt språk. I den här texten till exempel. Det vore ju onekligen smutt.

   Dåså, först är det nog bäst om vi slår en flukt på integreringskopplingen du gjorde åt GSG våren 2043, den som löste överföringssäkerheten i reläreserven vid högjärnvägsbygget Trelleborg-Stockholm. Ett exjobb som gled över i en riktig tjänst. GSG blev en helt okej födokrok under de där helvetesåren med gräl och bäbykolik och sömnbrist. Lägenheten i Olskroken, minns du den? Två pytterum med kokvrå, men när ni väl inrett den från golv till stuck med digivepor, precis som befolkningen i övrigt gjorde vid den här tiden, så kändes den rätt så rymlig. 

   Hursomhelst blev den där integreringskopplingen en grundstruktur för en hel del dottersystem som ännu är i bruk inom spårvägsnätet. Och vår hypotes är enkel: fnutten och dess värdighet finns gömd i strukturen! Därför måste strukturen genomgå en större dränering. Tänk om vi finner den på botten? Som ett grått litet mynt när botten blottläggs och Sverige återställs i verkligt skick? Det är ju så overkligt nu, vi måste få verkligheten på fötter igen. Som belöning får du fnutten om du finner den. Tänk så skönt det vore. Du hette ju dessutom själv nåt på… ähum på …  nej, bokstäver vet vi en hel del om, men den här, nej vi får inte till det. Det liksom låser sig i mun, syns inte finns inte, sorry.

Men på med kostymen. Wow, du blir yngre och yngre! Nu växer håret ut igen, först i vitt, sen tjockt i silver och hokuspokus här kommer en bonus: rufsbrunt burr!

 Så, lille vän. För lite bok också, som en duktig ingenjör, för nu vrider vi uret motsols och sätter rullen på rewind, nu gör vi om och gör rätt: Bom! Det slår ut gnistor i reläreserver på sträckor som Trelleborg-Jönköping och Stockholm-Umeå. Även pendeltåg och regionlinjer lyser upp i explosioner. Strömmen går i storlänens leder, resenärer blir stående utmed rälsen, med sin egdeteknik och kränkthet redo för publicering. Blir förstås pissdyrt det här, när frukten från ditt värv i ett huj försvinner, men det löser vi sen. Folk får också stå ut med hur den utredning du gjorde åt Näringsverket åren 2056 till 2059 går upp i rök, med en oöverskådlig dokumentgröt som konsekvens. Pensionspröjset åker också väck, liksom de 30 procent på inkomst som ditt yrkesliv försett riket med – men rent konkret blir det inte så ruskigt: vi dänger ut 39 plomber ur truten på ett gäng Södertäljebor, river upp 70 meter dekorsten i Västerås, låter 90 småglin gå i gråt 6 veckor i sträck på förskolor runtom i Närke, fyller på 20 000 åldringsblöjor i Söderköping med 5 centiliter mer urin, bränner upp 60 liter blodtrycksmedicin, blåser in 23 ton lönnlöv på torget i Åmål och 59 ton blötsnö lägger vi i ett behändigt tunt täcke på riksväg 83 från Tönnebro mot Ånge. Sen bänder vi till noskonen på två Super-Gripen i Linköping, slår in litet bucklor på mitträcken som bytts ut efter älgkollisioner, och stryker 9 veckors undervisningstid ur minnet hos 6 lektorer på Linnéuniversitetet. Som bonus gör vi repor i färgen på 7 väntrumsmöbler i Lerums kommunhus och i slipsen på Zorns Självporträtt i rött

  Sedär, din gärning, tömd på konsekvenser. Toppen om du håller räkning. Ser du nån fnutt ännu? Hördes förresten någon värdighet i vår röst nyss? Vår ton? Vårt språk?

  Nähä. Skit också. Då vrider vi uren motsols litet mer. 

Författaren Daniel Sjölin.Foto: Elin Strömberg

 

Jepp, du blir yngre igen. En skål för Liv som nyss tog studenten! Nu bor ni Stockholm sen nio år. Så märkligt när både son och dotter flyger in i boet. Kruxet är väl hur du bleks bort unterwegs. Kollegors mejl försvinner, och skylten på din rumsdörr på jobbet bänds loss med ett klonk. De som följde din kurs i elektroteknik (Luleå 61/62), och som du gjorde ett visst intryck på, minns nu istället en kufisk tomte som hette Sjögren från det läsåret. Du höll ju inte längre den där kursen, inte nu längre, när vi sätter kurs mot verkligheten. Egentligen nådde du en brytpunkt vid 31 års ålder, när Liv föddes (hennes BNP du vet, hon dör vid 87 efter ett produktivt liv). Och från den punkten blev du en sjutusiken till investering, men du förstår, det här gäller mer än en fnutt. Fnutten är liksom en symbol för en större värdighet – förlåt kvot, större kvot, en rejäl mängd med typer som du, och den människokvoten sved så in i bängen och …   stopp nu…

  Det är väl inte du!? Det är väl inte du som snott den!?

  Säg nåt!

  Få upp käften för helvete. Hör du inte vår värdighet!?

Nähä, okej, vi gör såhär. Vi tömmer människokvoten också. Jojomän det gör vi. Sånt som strumpor på golvet, föreningsliv och kärleksbrev från tonårsförälskelser skiter vi, men ändå! Se upp! 

   Se upp för störttegel, betongsläpp och stålprojektiler när Göteköping och Norrborg blir till grus och skrovel. Se upp när chipp och komponenter släpper ur solcellsundret och Investorportföljen får sig en blessyr. Buss på ingenjör, sök i ruiner och stoft! Sök i bokstävers erosioner och berg, genom text efter text, och skriv i din bok som en god ingenjör. Skriv: Vi gör om vi gör rätt! Skriv: Medlen som gick till ockerhyror och gode män går nu rätt in på kontot igen. Skriv: vi tömmer Sverige på en kvot och orter som vuxit ihop skiljs åt pånytt. Norrtälje skjuts isär från Rimbo, skriv, Rättvik skiljs från Tällberg och Gävle från Furuvik. Skriv: Det blir så gott om spejs när tillverkningsindustrin pyser, när glesbygden töms och förorter krymper till bekymmersskrott. Skriv: vilket syrerikt uppehåll som gryr när blomstringen nu uteblir. Skriv en gärdsgård! Skriv den runt ängel-jorden, eller himmel-ängden om du vill. Skriv upp det i din bok när skolbetygen tillfälligt stiger, när integreringen når sin fulländning i förtryck, när äckelkryddor släpper ur färs och bröd och femton moskéer säger poff. Skriv i din bok när ordboken svälter och noter i häften blir konstlöst kludd. Skriv upp när epikens revolutioner ställs in, skriv om svensk film som återställs i ursprungligt pilsnerskick och ett Schweiz som rinner igenom vårt mittfältslås - i EM-slutspel på EM-slutspel på EM-slutspel.

Skriv upp och för bok när din dotters Självporträtt i grönt bärs ut ur museet och bränns under vårt rop.

 Såså, duktig ingenjör.

 Nudå?

 Såg du någon fnutt?

Hörde du någon värdighet?

 Nähä!?

 

LÄS OCKSÅ: Daniel Sjölin om undergången

 

Suck, ge oss den där boken du skrivit. 

Jomen ge oss boken nu. Vi behöver den.

  Merci. Vi lägger den direkt på elden. 

  Men plånboken får du! Vi vrider vredet motsols litet till. Du blir yngre igen: Här, det finns två foton i den. Först är det Bruno som nu försvinner ur sin gungställning i Gubbero våren fyrtionio, och sen är det Liv som flyger sin kos bort från ängen på Fyn, getinghösten -51. Ett tomt smultronstrå återstår på hällen efter henne.

Fick du ge dem din kärlek mer än din oro?

Nämen gråt inte. Sörj heller inte någon Pixie. Vi ställer in den där konserten – ni möttes inte ens. 

Så, slut ögonen lille vän. Strunt i fnutten. Vi glömmer den. Och stryk det där med värdighet i språket. Det gör inget, vi kör på ändå som du hör: Vi sätter bindel på dig och vrider dig lätt kring dig själv. Vi vrider världen motsols litet till. Ett två tre snurr räcker nog.

   Ser du något i mörkret? Ser du korgen med kläder som glömts? Pysslet med bomull och pärlor som hänger i fönstren? Ser du Stor-Stenen ute på gården vid lekställningen? Ser du hur liten den egentligen är? Eller är den stor igen? Och du liten? Nu åker bindeln bort. 

   Och här kommer de, en efter en, med sin glädje i uppsynen: Millie, Tom, Yosef, Henni … Lejonklubben! Minns du fler? Blir det disko nu, eller kör ni lite rejs först, efter sångstunden och mellis och… 

  Jo, du ser rätt.

  Oj, blev du blyg nu?

  Jo, det är hon! Minns du inte? Kärleken är en ilning genom märg och ben: Håret, ögonen, kuddbuken - och rösten som rymde mer trygghet än ett helt liv behövde. Jo, det är Kerstin. Seså, gå! Gå till henne!

 

LÄS OCKSÅ: Europa räddade inte Alan

Ni får litet egentid tänkte vi. Det är värdigt. Du får rum i högsätet i hennes knä på läsestunden, med de små lejonen runtomkring. Vem är söt? Vems byxor? Vems mormor? 

  Tro oss, det gör inte ett dugg ont när hon lyfter vårt språk ur din mun, när hon trär loss svenskfonem från läpp och gom, och lägger ner diftonger, ord och tokigheter i en liten glimmerbox.

  Blott ett ynkligt litet språkljud får hon inte ut. 

 Nämen! Det är ju…

 Helt otroligt! Gömmer du fnutten under tungspetsen, din busunge!? Som ett grått litet mynt!?

  Du din lymmel! Du … Du ... 

  Äh, behåll den!

 Jo du hörde oss. Vi skiter i fnutten. Vi lider inte direkt brist på bokstäver. Huset bjuder. Vi bygger världen som vi vill ändå som du ser. Behåll den du, under tungspetsen.

Som nån liten lömsk protest.

Kom nu, lille vän, nu åker vi tåg. Sätt dig vid fönstret. Når du upp? Här är bron. Ser du Öresund? Här i tåget får vi gräddfil under bilvägen, kvoten står däruppepå och skriker vid bommen. Ser du? Här är vår kontinent. Oj så häpet du glor på berg och slätter: Månne såddes din kärlek till tåg här och nu? Tåg är ett europeiskt signum vettu. Oj, är du trött?

  Seså, ligg i vårt sköte. Vi stryker dig i håret. Herregud, lille pojk, som du lekte i världen! Dröm sött, dröm inte om bomber och sönderslitet solrike. Dröm om textilens böljor när ni hängde tvätt, om din mors leende när hon lyfte dig mot kind och lukt. 

  Sov du, vi bär dig i mål. Där är horisonten, med skepp och sol. 

  Vi lägger dig högtidligen ner, som en bukett, med kinden mot viddens vågor. Vår värdighet får du med dig på färden. Den får ändå inte rum i vårt språk. Försiktigt viker vi in ett knä under bröstet.

Så, nu ser det ut som i verkligheten igen.

I morgon och i morgon och i morgon.   

 

 

A är a

i älska skratta finnas

A är a

i dag och natt

 

I blunda drömma minnas

är a en gömma och en skatt

 

I plira glutta vinda

i busa rusa sjunga

hoppsa hurra gunga

greja knyta binda

 

drar ett barn

sitt a i skrinda

 

leker A tafatt

 

Till Alan

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Daniel Sjölin
Daniel Sjölin

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida