Författaren David Lagercrantz. Foto: Julia DansarieFörfattaren David Lagercrantz. Foto: Julia Dansarie
Författaren David Lagercrantz. Foto: Julia Dansarie
Nya boken "Det som inte dödar oss". Foto: Fredrik Sandberg/TtNya boken "Det som inte dödar oss". Foto: Fredrik Sandberg/Tt
Nya boken "Det som inte dödar oss". Foto: Fredrik Sandberg/Tt
Författaren Stieg Larsson.Författaren Stieg Larsson.
Författaren Stieg Larsson.
Expressen Kulturs Jens Liljestrand. Foto: Ylwa YngvessonExpressen Kulturs Jens Liljestrand. Foto: Ylwa Yngvesson
Expressen Kulturs Jens Liljestrand. Foto: Ylwa Yngvesson

Nya "Millennium" en hopplöst blek kopia

Publicerad

I natt släpptes David Lagercrantz "Det som inte dödar oss" samtidigt i 23 länder.

Jens Liljestrand läser uppföljaren till Stieg Larssons succétrilogi och är både besviken och lättad.

Ouch.

 Det fanns, inser jag efter läsningen, något bitande ironiskt över cirkusen som omgav utgivningen av "Det som inte dödar oss".

Romanen handlar om övervakningssamhällets paranoia, om behovet av visselblåsare och rädslan för förlorad integritet i ett krisande medielandskap. I centrum står en professor som forskar i artificiell intelligens, och ett av de många teman som David Lagercrantz snuddar vid men inte riktigt utvecklar är skräcken för en värld där människan, i sin primitiva felbarhet, har spelat ut sin roll och maskinerna tar över kommandot.

Detta i en roman som skrevs på en dator utan internetuppkoppling för att undvika intrång, ges ut på ett förlag som har anklagats för att försöka lägga munkavle på journalister, och vars textmassor tyvärr känns utprintad av en robot programmerad för att i möjligaste mån imitera Stieg Larssons konstlösa, från metaforer kirurgiskt befriade bladvändarprosa.

 

Och nu står vi här. Förlagsindustrin behöver en storsäljare, medierna behöver en snackisbok, sofforna behöver en pratglad författare och framför mig ligger en 500-sidig tegelsten som faktiskt är rätt undermålig som spänningslitteratur.

Styrkorna först. Utan att kronologiskt flytta handlingen tio år framåt i tiden har Lagercrantz skickligt – och med glimten i ögat – moderniserat Larssons universum till hösten 2015 (på samma sätt som James Bond inte åldras trots att hans värld uppdateras för varje film). Tidningen Millennium brottas med sjunkande annonsintäkter och har tagits över den jättelika norska Serner-koncernen (hm...). I klorna på den girige chefen Ove Levin (hm...) förväntas den en gång samhällskritiska tidningen skriva om kändisar, glamour och premiärer snarare än politiska skandaler.

Samtidigt hånas stjärnreportern Mikael Blomkvist på sociala medier, som schablonbilden av den äppelkindade, vänsterradikala murveln. Tiderna har förändrats, och de mörkbruna troll som Stieg Larsson bekämpade både i romanform och journalistik har traskat in i offentlighetens vardagsrum. Ingen orkar längre bry sig om att jaga korrupta företagsledare eller nysta upp orättvisor. Både bokstavligt och bildligt blåser iskalla vindar genom Stockholm i romanens bittergråa novemberveckor.

 

Men när Lagercrantz ska försöka få i gång hela raffelmaskineriet med Lisbeth Salander, pistoler, skurkar, poliser och hårdkokta oneliners, visar det sig omöjligt för honom att skapa någonting som liknar spänning. Felet ligger på en grundläggande nivå. I stället för att visa vad som händer låter han sina romanfigurer berätta vad som händer, i ändlöst långa och styltiga dialoger – det som på fackspråk kallas för "infodump". Detta görs absurt nog även med flera av de dramatiskt mest tacksamma sekvenserna. Skottlossningar, mord, konfrontationer – i stället för en löpande skildring är det prat, prat, prat, långa textsjok hjälpligt interfolierade med repliker som "Jag förstår!", "Fortsätt!", "Dramatiskt värre!" eller – här nickar nog många läsare gillande – "Kom till saken!"

Persongalleriet är för stort, uppemot ett tjugotal mer eller mindre viktiga figurer som dessutom alla ska ha sin bakgrundshistoria och ge sitt perspektiv på händelserna. Eftersom författaren av obegripliga skäl återger många scener ur flera synvinklar blir resultatet en repetitiv, omständlig och onjutbar prosa där läsaren sätts på hårda prov för att orka upprätthålla ett engagemang.

David Lagercrantz har på ett ambitiöst sätt försökt fördjupa porträttet av Lisbeth Salander genom att återvända till hennes traumatiska uppväxt och fylla i några av de kvarvarande luckorna. Här bjuds på en fantasifull vidarediktning av en dysfunktionell familj i skuggan av folkhemmet, och utan att avslöja för mycket kan det sägas att ett slags anti-Lisbeth, lite som Sherlock Holmes har sin ärkefiende professor Moriarty, introduceras som ny superskurk.

 

Men det är tydligt att Lagercrantz egentligen har sitt hjärta någon annanstans. Störst omsorg ägnas åt den autistiske pojken August, en savant som trots sin stumhet är ett matematiskt geni och dessutom en stor konstnärlig begåvning. Sida efter sida ägnas åt redovisning av matematiska formler och neuropsykiatriska teorier, som uppenbarligen har fångat författarens intresse.

Gott så. Skriv en bok om det i stället. På många sätt är David Lagercrantz naturligtvis en skickligare författare än Stieg Larsson. Ändå saknar jag på varje sida Larssons råa talang, hans kött och blod, hans våldsamhet, moralism, sexliberalism och framförallt hans fascination för ondskan i kombination med något som jag i brist på bättre ord vill etikettera som upplyst socialism, en politisk glöd som är omöjlig att fejka ens för en så energisk och mångsidigt begåvad person som Lagercrantz.

Trots sina uppenbara brister som stilist var Stieg Larsson – det ser vi nu tydligt – omöjlig att ens komma i närheten av att imitera. Människan är, till syvende och sist, alltid omistlig. Det som liknar en besvikelse kan på sätt och vis också vara en lättnad.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag