Det är en härlig dag i New York, inte för varmt, men skönt. Sting låter glad som en lärka i telefonen. Han har rakat bort skägget och gör ännu en crossover mot konstmusiken. Den här gången med sina gamla låtar omarrangerade för en mindre symfoniorkester. Skivan ges ut av Karajans gamla bolag av märket som betyder ”tysk grammofon”. ”The Symphonicities tour”, med en konsertorkester med 45 musiker från Royal Philharmonic Orchestra i London, kommer till Europa i början av september, men har redan börjat rulla i USA.
Vad har du gjort i dag?
– Jag har cyklat vid Central park. Jag cyklar varje dag. I morgon ska vi ha konsert i Florens och i går spelade jag teater med min fru, Twinspirits om Robert och Clara Schumann. Det är min lediga dag.
Jaha ni gör den fortfarande, ska ni inte komma till Europa och spela?
– Vi spelar den i Cortona, Toscana, den femte augusti på en festival där.
Nära ert ställe?
– Just det.

Du har skaffat dig ett rätt stort turnéband nu.
– Ja, verkligen. Det är en nomadstam som flyttar runt.
Är det inte väldigt kostsamt?
– Det är det värt. Soundet är så rikt och jag har nog aldrig haft så roligt.
Vad är syftet?
– Att ha roligt och att få göra det igen. Och lära sig hur en symfoniorkester fungerar.
Jag blev förvånad när jag såg att du inte hade arrangerat musiken själv. Jag har alltid tänkt mig dig som en arrangör.
– Ja, men jag har bara arrangerat för mindre band tidigare, fyra fem musiker, det här är ett jobb för specialister. Men jag lär mig. Det kommer.
Tänker du dig större saker i framtiden? Opera, musikal?
– Jag lär mig.
Men blir arrangemangen som du har tänkt dig?
– Jag har valt noggrant för att undvika vanlig stråksågning och tapetklistring. Tolv av världens bästa arrangörer har fått arbeta med 45 av mina sånger. Först fick alla fria händer, sedan kom jag med synpunkter. Ibland har jag föreslagit ändringar och ibland har de hittat saker som jag inte tänkte på.
Vilka fällor hamnar de i lättast?
– Intressant fråga. Ibland har det blivit rena arrangeringsövningar och då missar man berättelsen. Man måste påminna dem om att behålla storyn. De bästa arrangemangen är de som inte är för komplexa.
En del låtar är sig väldigt lika. Englishman in New York har fått en klarinett i stället för sopransax och pizzicatostråkarna är där sen förr.
– Ja, men då var det bara jag som spelade synt. Nu är det riktiga stråkmusiker.
Den låten skrev du till bögikonen Quentin Crisp. Tänkte du nånsin på att den kunde påminna om Tjajkovskijs användning av stråkar (en annan, olyckligare bög)?
– Nej, så långt tänkte jag inte. Stråkar har använts länge som effekt i popmusik.
Du var snarare inspirerad av The Beatles?
– Ja, Beatles var absolut banbrytande med att använda symfoniska element genom låtar som Eleanor Rigby.

Har du några klassiska favoriter?
– Ravel och Stravinskij. Jag har lärt mig mycket av dem, jag stjäl från de bästa! Jag tycker mycket om 1900-talskompositörerna. Och så Bach förstås. Bach är en verklig favorit.
Mahler?
– Jag tycker bäst om Mahlers tidiga verk. Som första symfonin när han använder folkmusikaliska teman.

Du tycker ju om det lilla formatet. Dowland-plattans lutsånger, vinterskivans folklore. Ändå går du XL nu.
– Jag tycker om att hoppa runt och tänja de musikaliska musklerna. Jag vill inte vara fången nånstans. Jag tycker om att ta risker. ”Fortune favours the bold”.
Men, handen på hjärtat, så stora risker tar du väl inte. Det är ju, om du ursäktar, easy listening det är fråga om.
– Ja, jag har inte precis kastat mig ut i tolvtonstekniken eller Schönberg, skrattar Sting. Men jag kanske kommer att göra det mer framöver.
Jaså, ska du? DET låter intressant.
– Med en av låtarna, Bourbon street, har vi faktiskt gjort någonting riktigt spännande och galet, den har blivit väldigt modern. Den finns inte på skivan, men kommer med på konserten.

Skivomslaget signalerar att skivan innehåller modernistisk musik, av typ Mauricio Kagel.
– Haha! Omslaget är inspirerat av Mondrians diamantkompositioner.
Egentligen gör ni akustiska remixar, och det är inte konstigare än när en dj remixar dina låtar, men eftersom de spelas av en symfoniorkester pratar du och jag.
– Just det, så är det. Vi har klätt upp låtarna i nya kostymer och det är en härlig känsla, ungefär som du kan känna dig som kvinna när du har köpt en ny klänning och känner dig ursnygg.
På tal om det. Vad ska du själv ha på dig på konserterna? Frack?
– Nja, jag vet inte. Jag kommer att vara snygg. Det blir någonting elegant. Och sexigt.

Fotnot. Symphonicities släpps på cd den 13/7. Turnén kommer till Globen 8/9.