”Jag vet att du aldrig skulle göra något jag inte vill.” Jag kan fortfarande höra min egen förälskade, förfriskade 14-åring. Lite senare skulle jag förlora min oskuld, huvudsakligen villigt, tror jag, men praktiskt nog definierade jag alltså bort möjligheten till övergrepp redan innan. Allt han gjorde ville jag, det hade jag ju sagt.
Det är en vattentät strategi. Om jag vill allting kan ingen någonsin göra något mot min vilja. Det är så mycket enklare att säga ja. Oavsett inre övertygelse.
Tyvärr har denna mitt livs framgångsrika interndisciplinering också lett till bristande lyhördhet inför andras eventuella motvilja. Om jag nu gör mig själv till den perfekta lekkamraten kan han väl inte säga nej!? Jag skäms, men sådan har jag nu varit.
Vi har normer som säger att fina flickor helst ska behöva övertalas, andra som säger att det värsta som finns är att vara till besvär, normer som säger att män alltid bör vilja eller att den som sagt ja först inte får säga nej sedan. Inga lagar i världen räcker till.
Eller hur passar man in oändliga fruktlösa år av reproduktionsförsök, när man desperat vill ligga på rätt dagar i månaden utan att det ens i teorin handlar om lust eller njutning för någon inblandad? I mitt fall: fyra år gånger tolv månader gånger kanske fem viktiga dagar blir så där 240 samlag med mer eller mindre inslag av tjat och olust.
”I Sverige är det förbjudet med sex-by-surprise, höhö.” Uppsluppenheten har varit stor i internationella medier kring de mystiska lagar som gör det möjligt att åtala Julian Assange för sexbrott. Den svåra frågan om vad som utgör ett sexuellt övergrepp förtjänar dock lite större allvar.
De två kvinnor som anmält Assange löper nu globalt gatlopp för att de anmält klassens populäraste kille, som Maggie Strömberg skrev
(Sydsvenskan 9/12) . Svenska politiska bloggare publicerar bild och namn på kvinnorna och kallar dem för årets största horor.
Men vi är många som är dem djupt tacksamma. Inte för att vi vet vad som hände mellan dem och Assange, eller om det var brottsligt eller bara otrevligt. Men för att de faktiskt sade ifrån, för att de inte tryckte tillbaka alla känslor av förvirring och obehag och utgick ifrån att det enklaste nog var att tiga och gå vidare.
För det är ju så man brukar göra. Som har visat sig på Twitter de senaste dagarna har många tusentals liknande upplevelser, av sånt som uppenbart var övergrepp eller sånt som kanske var det. Plötsligt väller det fram berättelser om allt det vi så sällan talar om, om gråzonerna, om de halvhjärtade nejen eller jaen, om könsrollerna som får både män och kvinnor att utgå från att de egna känslorna nog inte riktigt räknas.
Om jag gjort mig skyldig till några brott vet jag inte, men etiskt tveksamt har det definitivt emellanåt varit. Både mot mig själv och mot andra. Jag är så glad att vi börjat prata om det.
FOTNOT. I spåren av misstron mot kvinnorna som anmält Julian Assange skrev Johanna Koljonen på Twitter personligt om gränsdragningar, gråzoner och övertramp i sexuella situationer. Hundratals följde Koljonens exempel under rubriken #prataomdet. Nu publicerar ett dussintal tidningar texter i ämnet. Läs mer på
www.prataomdet.se
