Har genusdebatten sommarlov? Någon annan förklaring till att det inte blev mer liv i luckan kring Aase Bergs vindlande kväde (DN 9/7), den om att män är extra pålästa och därför tar extra plats i kulturlivet, är inte helt rimlig. Men drev Aase verkligen den tesen? Ja, det gjorde hon verkligen.

"Om män i allmänhet vet jag att de procentuellt sett tar betydligt mindre ansvar för hem och barn och alltså har mer tid att förkovra sig. Lästid är alltså ett patriarkalt privilegium", skrev hon. Ergo, de kan rabbla referenser i högre tempo och snacka ner närmaste person med snippa. Detta som en halvåret försenad slutkläm i en debatt om Aases teaterhat. "Man häpnar!" Utropade AB:s Barbro Westling (11/7) och var lite väl ensam om saken.

Berg själv hävdade att hon var för upptagen med att sanera köket från fiskpinneslagg för att orka framstå som påläst. Man måste nämligen slå upp Giorgio Agamben "på sidan 855".

Saknar Berg smart telefon där i köket? Fakta är endast en slapp liten fingerrörelse bort. 40 procent av kvinnorna läser böcker en vanlig dag medan motsvarande andel bland männen är 24 procent. Det säger Mediebarometern. Unga män slarvar bort sig på datorspel, flickorna nöjesläser. För detta har de alltid blivit misstänkliggjorda.Tyar man med att gräva fram sitt eventuella ex av Kris i befolkningsfrågan (Nya Doxa, 1997) blir man varse att kvinnors "förströelseläsning" betraktades som tärande verksamhet i folkhemmet redan år 1934, då Gunnar och Alva Myrdal dömde ut det som "småborgerligt" fruntimmersgöra samt "knappast inkomstbringande" (sidan 312). Varför ägna sig åt kulturen, tänkte Myrdals, när man kan sätta fler medborgare till världen, äta 6-8 brödskivor om dagen samt riva gamla stadskärnor och ersätta dem med platta Domus-lådor. Ungefär.

I Laure Adler och Stefan Bollmans Les femmes qui lisent sont dangereuses (Flammarion, 2006) visas läsande kvinnor i konsten så långt tillbaka som till medeltiden. Jungfru Maria var litterat redan då, enligt sina porträttörer. I en målning från 1631 avbildade Rembrandt (troligtvis) sin gamla mor, djupt försjunken i läsning. I Franz Eybls porträtt "Jeune fille lisant" (1850) är läsandet en erotisk akt, och James Tissots societetskvinna (1877) gömmer boken i kappan, som om hon blivit påkommen. Kvinnor som läser är inte bara föraktliga, utan också farliga. Rivaler om det kulturella kapitalet.

Frågan om vilket kön som vinner i bildningsfrågan har därför betydelse. Och den fråga som fortfarande sorterar oss i makthierarkin är: vilken bildning räknas? På 1990-talet gjorde den knappologiska musikjournalistiken kulturen till ett hanrevir, en exklusiv herrklubb: bromancebonding som obskyra referenser.

I dag blir den klassiska finbildningen - teatern, poesin - bara mer marginaliserad. Walter Benjamin , lika daterad som fiskpinneslagget i valfritt barnfamiljskök. Som om Aase Berg inte vet det? Den där tidsblåsten i nacken är alla kulturarbetares förbannelse. Popnördarna har också tappat sina forum. Fulkulturen knappar in. Så DN-kritikern och poeten, kvinnan som läser, säger att hon hatar teater. Nu vill hon byta sin finlitterära persona mot "streetsmart". "Fiskpinneklok". Inte så provokativt direkt. Mer rörande.