Göran Häggs sista bok var en "dödsföraktande" biografi över giganten August Strindberg. Foto: Cato Lein / NORSTEDTSGöran Häggs sista bok var en "dödsföraktande" biografi över giganten August Strindberg. Foto: Cato Lein / NORSTEDTS
Göran Häggs sista bok var en "dödsföraktande" biografi över giganten August Strindberg. Foto: Cato Lein / NORSTEDTS
Foto: / GÖTEBORGS KONSTMUSEUMFoto: / GÖTEBORGS KONSTMUSEUM
 Foto: / GÖTEBORGS KONSTMUSEUM

Nutiden behöver sin Strindbergbiografi

Publicerad

Göran Häggs sista bok var en "dödsföraktande" biografi över giganten August Strindberg.

Annina Rabe läser en värdig avslutning på en kulturgärning präglad av djärvhet och generositet.

När Olof Lagercrantz år 1979 gav ut sin berömda biografi över August Strindberg gav den upphov till en häftig kulturdebatt. Biografin uppfattades som kontroversiell av många Strindbergskännare, bland annat för att den hävdade att Strindberg inte var galen under Infernoperioden.

Att August Strindberg fortfarande väckte debatt då, 1979, så många år efter sin död, säger inte så lite om hans position i svenskt kulturliv. När jag nu sitter med Göran Häggs sista verk, den postumt utgivna Strindbergbiografin ”Sanningen är alltid oförskämd” kan jag inte låta bli att undra över om Strindberg skulle kunna ge upphov till en liknande debatt i dagens kulturklimat. Jag är inte så säker på det.

 

Vi går just nu igenom en epok som är förtvivlat upptagen med det nutida. Delvis för att den måste vara det, den oroliga samtiden kräver helt enkelt det, men också för att det förflutna tråkigt nog inte tycks stå särskilt högt i kurs. August Strindberg har lyckats vara aktuell i över 100 år, han spelas oavbrutet på svenska och internationella teaterscener, men i dag är referenserna till honom i svensk kulturdebatt få, trots att vi lever i ett politiskt präglat klimat.

Ibland befarar jag att han slutgiltigt håller på att reducerats till en seriefigur, den där silhuetten som utgör prisstatyn till Augustpriset, figuren i hög hatt som i någon känd skådespelares tappning väste ”hora!” i tv-rutan när man var liten. Hoppas att jag har fel. Strindberg, trots alla sina mindre behagliga sidor som kvinnohat och antisemitism, är ju inte bara Sveriges kanske främsta författare genom tiderna, han är också fortfarande kusligt modern.

 

Behövs verkligen ännu en biografi över August Strindberg, frågar Göran Hägg retoriskt i inledningen till boken. Han är medveten om det ”dödsföraktande” i sitt projekt, men bestämmer sig med sedvanlig häggsk entusiasm att ro i land med det ändå. Och ja, konstaterar jag efter att ha läst biografin, visst är detta en bok som behövs. Nutidens läsare behöver sin Strindbergbiografi, sedd med dagens ögon. En ny Strindbergbiografi behövs också som en introduktion till nya generationer läsare.

Det är svårt att tänka sig någon som är bättre lämpad för det uppdraget än den för tidigt bortgångne folkbildaren Göran Hägg. Även den som helt saknar förkunskaper om Strindberg kommer sannolikt att läsa med fascination.

Häggs biografi har en uttalad ambition att visa upp Strindbergs mänskliga sidor, inte bara de storslagna. Hans skildring präglas av en befriande respektlöshet, där nationalhelgonet knappast sitter på piedestal eller är något oåtkomligt geni. August Strindberg i Häggs tappning är en stundtals ganska löjlig och rätt ömklig figur; ibland gravt osympatisk men nästan alltid mänskligt begriplig. Hägg uppehåller sig förhållandevis lite vid den genikult som fortfarande omger Strindberg (tänk ”geni” och risken är att du genast får en inre bild av en man med yvigt hår, liten mustasch och vilt stirrande blick).

Foto: / NORSTEDTS

 

Tvärtom betonar han att Strindberg som författare var mycket ojämn. De verk som rätteligen bör hyllas ägnas en hel del omsorg och lyfts upp som de klassiker de är, medan andra helt enkelt avfärdas som lågkvalitativa.

Men även om Hägg tydligt visar att det är litteraturvetare han är så är detta ändå främst en bok med biografisk prägel. Den som söker långa analyser av Strindbergs verk bör söka sig till andra källor. Det här är en populärt hållen levnadsteckning och ett människoporträtt. Och ett sådant liv, en sådan människa, parat med Göran Häggs vällustigt mustiga framställningsförmåga kan knappast bli annat än medryckande och underhållande läsning som samtidigt är bildande. För genom Strindbergs liv speglas ju också i högsta grad av den rådande tidens idédebatt, litterära ideal och värderingar.

Striderna kring honom var många och legendariska och han skaffade ovänner på löpande band. Hägg tar oss med genom högt och lågt: från litterär och politisk debatt till den berömda scenen när Strindberg i frustration över sitt havererade äktenskap går på bordell och uppmäter sitt könsorgan till 16 centimeter i erigerat tillstånd.

 

Hägg slätar inte över något, ursäktar varken kvinnosynen eller den av så många överslätade antisemitismen. Han drar sig inte heller för att göra egna utvikningar av mer eller mindre seriös karaktär, som till exempel när han refererar till tv-serier som "Varuhuset" eller "Lyxfällan". Eller skriver om hur kvinnor respektive män diskuterar, och hur han själv upplever en viss typ av vänner.

Det är ganska pratigt och ibland direkt irriterande, som till exempel en omotiverat lång ovidkommande utläggning om kvinnlig homosexualitet där han alldeles uppenbart inte har en susning. Eller när han reducerar Strindbergs andra hustru Frida Uhl till "litterär groupie”.

 

Å andra sidan var Göran Hägg, i likhet med sitt biografiobjekt, en person som knappast strävade efter totalt medhåll. Att hans litterära gärning skulle avslutas med en biografi just över August Strindberg känns kongenialt. Boken påminner i hög grad om vilket tomrum han som djärv och generös folkbildare lämnar efter sig i det svenska kulturlivet.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag