Förmodligen kommer händelserna kring 1968 att bli det sista stora ungdomsupproret. Åtminstone i västvärlden. Det beror inte på att den tidens ungdom var mera revoltbenägen än senare generationer. Det beror på att marknaden – eller kapitalet som man sa då – blev tagen på sängen och ännu inte till fullo hade insett profitpotentialen hos unga konsumenter.
Sedan dess har varje upprorsunge kvävts i sin linda, eftersom marknadskrafterna – numera med de forna revoltörerna i ledande positioner – har gjort själva ungdomligheten till affärsprincip. Det blir ingen riktig stuns i upproret om de makter man vill störta uppvaktar demonstrationstågen med specialdesignade banderoller till extrapris och erbjuder förmånliga startlån till barrikadbyggena. Det närmaste ett ungdomsuppror västvärlden har sett efter 1968 är dagens fildelning, vilken dock inte drivs av någon annan idé än att det är rätt att med minsta möjliga ansträngning stjäla andras arbete.
Risken är alltså att 68-rörelsen kommer att gå till hävderna som en unik företeelse i den västerländska historien, och att den mytologisering som redan är i full blomning – framodlad av revoltörerna själva – växer till en sagoskog, full av hjältar och demoner.
I den konkurrensen hävdar sig Peter Birros och Mikael Marcimains tv-serie Upp till kamp – med sändningsstart i morgon – som en av de skuggbilder som kommer närmast upprorets hjärta. Förklaringen är att upphovsmännen är för unga för att själva ha varit med – manusförfattaren Birro är född 1966 och regissören Marcimain 1970. De ser därför med klarare och nyfiknare ögon på skeendet än vad de dåtida medaktörerna förmår uppfatta genom sina grumliga linser och de lyckas återuppväcka den där berusande känslan av att världen ännu var ung och att allt var möjligt.
Talet fyra går igen i både verkligheten och serien. Den består av fyra 90-minutersavsnitt som gör nedslag i fyra årtal – 1965, 1968, 1972 och 1976. Och den har fyra huvudroller som representerar olika aspekter av ungdomsupproret, dock utan att renodla dem.
Upproret stod på fyra ben – politiken, sexualiteten, drogerna och musiken. Efterhand urskiljde sig fyra huvudtendenser – idealismen, dogmatismen, hedonismen (flummandet) och karriärismen, som drog individerna åt olika håll och tömde upproret på kollektiv kraft.
Serien utspelar sig i Birros hemstad Göteborg och hängs upp på verkliga händelser – stängning av rockklubb, varvsstrejk, husockupation, avslöjande av sjukhusspioner. Varje avsnitt inleds med en svit dokumentärklipp från nyhetsprogram i tv och hela första avsnittet och halva andra är filmat i svartvitt för att ytterligare förstärka intrycket av där och då.
De som var med – sossar och r-are, FNL-are och husockupanter, kommunalråd och klubbägare – har säkert var för sig invändningar mot Birros bild av händelseförloppet. De där åren är översmetade av tjocka lager romantisering och ressentiment och partsinlagor. Upp till kamp är en vindrutespolare.
Ingen av de fyra huvudgestalterna är några fläckfria hjältar. Närmast idealet kommer kvinnorna – Ruth Vega Fernandez läkarstudent och Fanny Risbergs singergsongwriter – därför att de i det längsta håller fast vid idealismen. Männen – Sverrir Gudnasons knarkande varvsarbetarson och Simon J Bergers vapenvägrande generalsson – är mera motsägelsefulla.
Alla följer visserligen sina föreskrivna öden men särdragen gör dem levande och oberäkneliga, och de fyra unga skådespelarna är perfekt type-castade av rollbesättaren Jeanette Klintberg. En sån här serie ska förstås lyfta fram de okända talangerna och låta de etablerade skådespelarna skymta förbi i biroller. Det är ett litet ungdomsuppror i sig.
Mikael Marcimain – som fick sitt genombrott med Lasermannen – har i mina ögon lyckats ännu bättre med Upp till kamp. Det finns en nervöst rastlös ryckighet i såväl spel som klippning och kameraarbete (Hoyte van Hoytema) som fångar tidens oro i minsta bildsekvens och slår sönder de sista schablonerna i Birros manus. Man får känslan av att allt händer i varje ögonblick och att inte en jävel har en aning om vart det ska bära hän.
Och det var precis så det var. Jag vet – jag var själv med. Jag kan bara hoppas att nya generationer ska få uppleva något liknande.
