Dilsa Demirbag-Sten om den irländska blasfemilagen.
Medan Humanisternas kampanj "Gud finns nog inte” väckte stort uppseende har lagen mot blasfemi som antogs i Irland den 23 juli gått de flesta förbi.
Intresset för religion verkar vara enkelriktat.
I söndags skrev Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, om den absurda lagen som lägger bevisbördan på den anklagade. Det är de åtalade som måste bevisa att ”en förnuftig person finner genuint litterärt, konstnärligt, politiskt, vetenskapligt, eller akademiskt värde i den sak som berörs av brottet”. Formuleringen får retoriken bakom rättegången i Processen att framstå som söndagsskoleverksamhet.
Så var vi där igen då präster ska formulera våra livsvillkor.
Exakt vad det är som får kulturpersonligheter som Göran Rosenberg och andra att gå i taket när guds existens ifrågasätts, är för mig lika outgrundligt som herrens vägar. Några religionskritiska böcker och en reklamkampanj väckte ont blod i Kultur-Sverige och spalterna fylldes av kränkta känslor och angrepp på både Humanisterna som organisation och enskilda medlemmar. Skribenter som annars är så präglade av ”å ena sidan och å andra sidan” morskade upp sig och överorden haglade till försvar för religioners rätt att förbli okränkta.
I dagens Sverige krävs det mer mod att kritisera religioner än att förorda inskränkningar av det fria ordet för att trosutövare ska slippa bli kränkta. Hur hamnade vi här? Är inte den färska debatten om huruvida homosexuella ska ha rätt att gifta sig eller inte en påminnelse om vad kyrkans makt innebär?
Vi har klarat oss länge utan gud, men utan yttrandefriheten begränsas vi som människor. Att äga och uttrycka sin egen tanke är grundläggande för ett värdigt liv. Liljana Dufgrans utmärkta inlägg på Newsmill är en klarsynt påminnelse om religionens närvaro i våra liv 2009.
Nu har prästerna på Irland markerat framtidens väg och tydligen är många intellektuella villiga att lydigt inte bara ställa in sig i ledet utan också inrikta sig på en tillvaro formad av trossatser.
Som om kampen för jämställdhet, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet vore ett minne blott. Om vi inte förmår försvara de sekulära värdena kommer det rent ut sagt att gå åt helvete. Men somliga tycks uppenbart se fram emot den resan.