Det är långt för Tenstas barngrupper att kryssa genom underjorden till Lundagatan på Stockholms söder där Dockteatern Tittut vanligtvis huserar. Nu kommer berget till Muhammed. Jag ser ett par fladdrande niquaber i snöyran och inne i kulturskolans foajé är det med bruten svenska eller ingen svenska alls som barnen tilltalas av den uteslutande kvinnliga förskolepersonalen.
Men småttingarnas kroppsspråk på teatern har ingen brytning, ingen etnicitet. Förstås. Det är precis som vanligt. Deras kluckande skratt. Den lilla rultiga handen som klappar takten. De sträckta nackarna.

Barbro Lindgrens bok Nu är vi gorillor låssas vi är ett norénskt minidrama som briljant beskriver maktspelet mellan äldre och yngre, större och mindre. I alla mänskliga miljöer utkristalliserar sig en ledare. Från dagis till demensdagvården finns en person som alla automatiskt följer, vare sig det är en positiv eller negativ ledare.
”Nu leker vi att du tyckte om mig”, bestämmer den stora gorillan och den lilla gorillan larvar förtjust med genom Eva Grytts plastiska pälskroppar fulla av lustiga leder. Det är jätteroligt. Det tycker också lillgorillan till en början, men ledsnar snart, storgorillan pressar ju nästan ihjäl honom med sin påtvingade ömhet. Lillgorillan väljer ett eget sätt att leka, på egna villkor.
Nog så stärkande i en miljö där en del av flickorna, här i flätor och utsläppt mjukt hår, snart måste stå pall för trycket att underkasta sig slöjan.
Tittuts lojalitet med barnen är monumental. Även om en fröken hotade ett barn att man skulle gå hem när han för tionde gången frågade när föreställningen skulle börja så har han fått en upplevelse för livet, på sina villkor, som inte bestämdes av frökenledaren.

FOTNOT. 9/2 flyttas föreställningen till Dockteatern Titttuts scen på Södermalm i Stockholm.