BUKAREST. Runt mig smutsvita belle époque-hus, och på Bukarest himmel samlas låga, mörka moln. Hundarnas skall bryter tystnaden, sedan dundrar åskan. In i taxin, regnet smattrar, men lugnande besked lämnas.
– Det blir ljusare, se horisonten, pekar chauffören och höjer sedan nivån på samtalet.
– De senaste sju, åtta åren har mycket förbättrats, säger han och kryssar mellan körfilerna på den enorma boulevarden.
Många rumäner instämmer i det. Bortom det initiala gnällandet – decennier av maktlöshet har gjort missnöje till folksport – bubblar faktiskt en måttlig optimism. Bland gatusopare, försäljare, servitörer och butiksbiträden, själva grunden i den samhällspyramid som utgör Rumänien, är det samlade omdömet att man rör sig mot det bättre. Mycket är fortfarande inte bra, men denna väg är att föredra i landet där den demokratiska erfarenheten firar tjugo år. Så lång tid har passerat sedan kommunistregimen störtades genom revolutionen 1989 och diktatorn Nicolae Ceausescu avrättades.
Väl framme vid restaurangen har jag Hanno Hoefer till bords, regissör som driver ett filmbolag tillsammans med Cannesprisbelönade Cristian Mungiu. Han menar att kommuniståren har kommit att bli den gemensamma erfarenhet som rumänerna lutar sig mot. Dagens filmare berättar
historier från just den tiden och själv släpper han i höst
en ny film som handlar om några av de vandringssägner som spreds under kommunisttiden.
Det gjordes några filmer direkt efter fallet, men det var alldeles för tidigt för att de skulle ha ett realistiskt perspektiv. I dag kan man prata om Ceausescutiden på ett helt annat sätt, säger han.
Rumäner generellt vill gärna göra gällande att kommunismen inte bara är forna östblockets historia utan också hela Europas. På samma sätt som nazism, fascism och kolonialism är en del av den västerländska historieskrivningen bör kommunismen läggas till.
Enligt Hanno Hoefer känner dock alla redan till den historiska ramen. De personliga historierna blir fördjupningen, ett slags bearbetning och försök till förståelse.
Om det efter revolutionen handlade om att överleva resonerar dagens diskussion mer kring den tid som varit, vilket också märks i de senaste årens kulturproduktion där filmerna blivit internationellt uppmärksammade. Hanno Hoefer påpekar att den omtalade filmvågen bara är ett halvt dussin filmer som snarare kan betraktas som en hype än något annat.
Men varför är kulturen så inriktad på att skänka vidare utrymme åt Ceausescueran, varför inte blicka framåt? Tveklöst har den tiden lämnat kvar många spår och på något plan verkar rumänerna sakna de fornstora dagar då landet inte hade en marginaliserad roll i Europa, utan åtminstone var känt för sin hårda diktatur.
– Det är inte så att någon önskar sig tillbaka, över en öl pratas det ofta om dåtidens
vardagliga absurditeter. Nostalgin är snarare en längtan tillbaka till ungdomen som för många inföll då, säger Hanno Hoefer.
Även i litteraturen finns samma nostalgiska tendens. Mircea Cartarescu, den främste nu levande rumänske författaren, har haft stora internationella framgångar med sina förrevolutionära historier, först novellsamlingen
Nostalgia och därefter
Orbitortriologin.
Men det växande intresset för rumänsk kultur har en förklaring, visar det sig när jag träffar Tania Radu, vice president på Rumänska Kulturinstitutet i Bukarest, ett av de 17 institut som finns runt om i världen som arbetar för att främja rumänsk kulturexport.
Luftkonditioneringen brummar i hennes hörnkontor när hon förklarar att landet – efter polsk och ungersk modell – antagit en kulturexportfrämjande politik med målet att göra kulturen känd i utlandet. Varje år satsas motsvarande 100 miljoner kronor och därtill löner till personal på varje kulturinstitut runt om i världen.
Det är förklaringen till att så många förlag helt plötsligt ger ut rumänsk litteratur: förlagen får välja fritt vad som ska ges ut och instituten står för arvode till översättare och en del av tryckkostnaden, samtidigt som de parallellt fortbildar översättare och delar ut stipendier. Med andra ord kan förlagen tämligen riskfritt trycka rumänsk litteratur som instituten betalar notan för. Skulle det bli en försäljningsframgång är vinsten förlagets.
Och kulturpolitiken har onekligen varit framgångsrik, redan nu har 160 titlar från rumänskan översatts till ett dussintal språk.
Men kritikerna menar att rumänerna dopar sin kultur och således förstör för alla andra.
När jag träffar den framgångsrika poeten Elena Vladareanu, som leder ett dagligt kulturprogram i radion, menar hon att det drivit rumänsk kultur mot ett exporttänkande. Hon berättar hur många rumänska förläggare återvänder från bokmässorna i Frankfurt med rapporter om att intresset är fortsatt stort för böcker om kommunisttiden.
– Om jag skulle skriva prosa om Ceausescutiden skulle mina böcker förmodligen vara lättare att exportera, säger hon.
– Men jag gillar poesi och jag vill inte anpassa mig.
Emanuel Sidea
kulturen@expressen.se
Emanuel Sidea är journalist på
Veckans affärer.
