Originalet. Hanne Ørstaviks författarskap förebådade Knausgård. Foto: Linda Bournane Engelberth
Originalet. Hanne Ørstaviks författarskap förebådade Knausgård. Foto: Linda Bournane Engelberth

Norge mer än bara olja

Publicerad

I den nya norska litteraturen märks en antiironisk, nästan sentimental hållning.

Victor Malm tycker sig se början på en litterär guldåder som inte kan skönjas i Sverige.

Karl Ove Knausgård går segertåg runt världen. I nuläget har hans "Min kamp"-svit översatts till 18 språk, och tryckts i mer än en halv miljon exemplar. En kan tycka att en sådan framgång borde röna större intresse för det litterära sammanhang som han själv är en del av (om än i svensk exil). I synnerhet om en vill göra upp med tankar som tenderar mot geni- och personkult, föreställningar om En Stor Författare som bortom alla kontexter skriver Stor Litteratur.

För konst uppstår ju i sammanhang, mot bakgrunder, i antagonism, beundran, tävlan, reaktion. Om kritiken har lärt sig någon läxa från 1920-talets modernism är det väl den (jag tänker på Gertrude Stein, Ernest Hemingway, Paris, och så vidare). Någonting verkligt spännande händer i Norge just nu. Knausgård är inte den enda norrman som vi borde rikta blicken mot.

Kanske är det oljepengarna? tänker en del av mig. Rikedom och överskott som gör stora satsningar på onödiga grejer som litteratur möjliga. Tore Renberg, en av det här årets klarast lysande stjärnor (tillika figur i femte bandet av "Min kamp"), kommenterar oljelyxen i sin roman "Vi ses i morgen". Platsen är Stavanger, enligt romanen världens rikaste stad, och överallt ser vi spåren av det svarta guldet.

Den enda i berättelsen som har det ekonomiskt knapert är Pål, och det för att han har spelat bort sina pengar på nätpoker. Lösningen: låna pengar av ett gäng kriminella, som själva konstaterar att den ekonomiska krisen i resten av världen på intet sätt påverkat deras likviditet. Snarare tvärtom. Hans beslut drar in och korskopplar tio människors liv och öde under fyra dagar i september, i vad som blir en vild och skoningslös thriller på 600 sidor.

 

Det är en otroligt bra roman. 600 sidor känns som 200, och inte för att Renberg gör det lätt för sig. "Vi ses i morgen" är en teknisk kraftprestation. På vital, maximalistisk prosa växlar romanen mellan romankaraktärernas perspektiv i en flätande rörelse som sakta och säkert tar oss mot ett knockande bra crescendo. Tonen känns ny, fräsch, fylld av hjärta.

Det sista kanske låter löjligt, men jag upplever Renbergs roman som ett explicit avståndstagande från den distanserade, kyliga, formexperimenterande romanprosa som länge varit dominerande i skandinavisk prosa. Alternativet: något nästan sentimentalt, kärleksfullt - ett läkemedel för en tid som stockats av sin egen (själv)ironi. En tonårig flicka som dyrkar ett dåligt band, en vuxen man som är hopplöst förälskad i en prostituerad - Renbergs skildringar av dem nuddar aldrig ens ironin. Hela romanen är skriven som han stod på människornas sida, oavsett vilka de är eller vad de känner.

Romanen är ett slags sinnebild för den nya norska litteraturen, där något som saknar motstycke i Sverige håller på att hända: framväxten av en anti-ironisk, nästan sentimental litteratur. En litteratur som vill känslor. En rörelse som jag tror att vi också måste förstå Karl Ove Knausgårds projekt i.

Ursprunget tror jag går att härleda till den amerikanske författaren David Foster Wallace. I en mängd texter riktar han en hård kritik mot hur en postmodern ironi tappat sin subversiva potential och stelnat till självändamål. En bekväm hemvist, där man slipper ta parti för det ena eller andra. I essän "E unibus pluram" skriver han att de nya äkta litterära rebellerna kommer att vara anti-rebeller. Som tar ett steg tillbaka från ironins blick, och i stället behandlar otrendiga gamla frågor om mänsklig smärta med övertygelse och ömhet. Med risk för att kallas sentimentala, melodramatiska, gammaldags, av den hippa och ironiska generation som styr kulturlivet.

 

Rättesnören och exempel för en sådan här litteratur finns förstås sedan en tid tillbaka. Man kan peka på Inger Edelfeldt, eller franska Nina Bouraoui. Hos båda är det sentimentala och intima en strategi för att bekämpa en postmodern ironi som verkar genom att göra sentimentalitet och intimitet till något negativt. Deras romaner är mycket viktiga i denna anti-ironiska rörelse, som nu ser ut att slå igenom på bred front i den norska samtidslitteraturen.

Tomas Espedals (som också figurerar i "Min kamp") autofiktiva "Bergeners" är en roman som verkligen riskerar att kallas sentimental. Det är en på sätt och vis enklare, mer privat, roman än Renbergs mångröstade samtidsporträtt. Espedal beskriver sitt liv i dagboksformat, tiden nästan omedelbar samtid. Han är ensam, sargad av misslyckanden på både kärlekens och, enligt honom själv, konstens område. Han driver runt i Bergen, hänger med andra författare, åker till Spanien, Italien. Försöker skriva men förmår mest åstadkomma de små anteckningar vi får ta del av. Så långt är det en ganska traditionell berättelse om konstnären och dennes vardag.

Grejen med "Bergeners"är att den är helt ogarderad. På ett sätt som nästan är våldsammare än Knausgård öppnar Espedal upp sitt eget jag med kniv, låter varje nerv, varje banal liten tanke som skjuter genom märgen träda fram, utan någon inrättad berättardistans som gör läsning bekväm. Innerligheten i prosan lyckas nästan direkt avspegla ensamheten som Espedal beskriver, insistera på att den gör ont. Vilket prosan gör i mig, den värker vackert, blir ibland alldeles hemsk att läsa.

Av ovana måste jag ibland stanna upp. Fråga mig vad det här egentligen är. För Espedals roman representerar något alldeles nytt. Formmässigt är romanen uppluckrad, ett slags blandform, där noveller och dikter ibland skjuts in i de annars vardagliga dagboksanteckningarna, och kan av den slarvige etiketteras postmodern. Det är dock fel.

Ett svenskt exempel: Andrzey Tichýs väldigt lyckade "Kairos". En fragmentarisk roman som luckrar upp både tid rum, balanserar mellan berättande och prosalyrik, kastar oss vilt genom historiens olika skiktningar. Utan vidare eftertanke känns romanen som ett formexperiment. Det är den inte. "Kairos" faller i stället rakt in i en modern litteraturtradition där det fragmentariska berättandet sedan länge stelnat till ett grepp bland andra.

Espedals blandform handlar om ett försök att avteckna arbetsprocessen på ett så rakt och ärligt sätt som möjligt. Ibland är de inskjutna dikterna inte jättebra, inte novellerna heller, de bär så att säga inte sig själva. Och detta vill jag läsa, tillsammans med de intima vardagliga delarna, som ett utslag för det som i David Foster Wallace efterföljd har kallats för new sincerity - nyärlighet. En litteratur som snarare än något annat är en reträtt, till det nära, till det enkla och nakna. Som enas kring en vilja att låta livet träda ut i det öppna, ohämmade - det ärliga, uppriktigt menade.

 

Långt innan Knausgård, Renberg och Espedal tog till denna reträtt gjorde Hanne Ørstavik den till sin. Hennes nya roman "Det finnes en stor åpen plass i Bordeaux" är ett verkligt glansnummer, som visar att hon kontrollerar medlen för denna intima och nära berättelse bättre än någon av de andra.

Berättaren är bildkonstnär, som efter att ha läst en essä av konsthistorikern Johannes söker upp honom. De inleder ett förhållande, verkar vilja ha varandra, åtminstone själsligt. Men Johannes är helt okroppslig, sexuellt frånvarande, dras snarare till högerhanden och strippklubbar än henne han har nära. Gestaltningen av hennes försök att hantera detta är kanske den bästa skildring av sexuell frustration jag har läst överhuvudtaget. Ørstavik skildrar kroppens begär, dess olika svikna sensationer, på en oförtäckt och saklig prosa som gör det omöjligt att värja sig. Ibland är jag liksom där, i berättarens kött.

Sinsemellan är romanerna förstås olika. Från Renbergs mångröstade samtidsskildring, via Espedals intima, ibland patetikartade, anteckningsböcker, till Ørstaviks råa men sansade roman om kärlek och sexualitet. Ändå hör de ihop.

Om en tittar på två författare i det äldre gardet blir detta tydligt. Dag Solstad och Lars Saabye Christensen hör till giganterna inom norsk litteratur, aktuella med var sin bok. Solstads "Det uoppløselige episke element i Telemark i perioden 1591-1896" är en sant postmodern roman som utforskar villkoren för den historiska berättelsen, och Saabye Christensens novellsamling "Stedsans" är en oroande, Cortázar-liknande sak, som också den tematiserar verklighetens förhållande till fiktionen. Böcker som fascinerar och tjusar, men som saknar den akuta accent de hade haft för kanske 20 år sen.

Den har däremot de yngres verk. De enas genom att skriva en litteratur som vänder sig bort från postmodernismens intresse för det litteräras villkor - och i stället vänder sig till det mänskliga livets. Känslor och upplevelser är hos dem inte litterära figurer och konstruktioner, utan köttsliga, upplevda, liksom där i världen. En anti-ironisk öppenhet som tröttnat på ironins destruktiva slingrande, där varje estetiskt uttryck snart reducerats till attityd, hållning, livsstil.

Kanske är det vi ser början på en norsk litterär guldålder. Från svenskt håll ter det sig åtminstone så. Det finns ett slags energi där, som pekar mot någonting nytt, något som känns fräscht. Befriande. Det är rätt ord. När jag tänker på den svenska prosan, hittar jag litet som känns just befriande.

 

Victor Malm

kulturen@expressen.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag