Nyligen visades i SVT en lysande dokumentär av Bosse Lindquist, om Nobelpristagaren – och dömde pedofilen – Carleton Gajdusek.
Gajdusek, detta forskargeni som upptäckte prionerna, etsade sig fast i mitt medvetande tidigt. Året var 1976, han kom för att ta emot Nobelpriset, och höll då också en föreläsning på Karolinska institutet.
Jag hade aldrig tidigare sett någon hålla en formell föreläsning i stormönstrad kortärmad hawaiiskjorta. Men det jag verkligen minns är den hänförelse med vilken min professor talade om honom, och framför allt hans liv: Gajdusek åkte till Nya Guineas djungler halvårsvis, och levde där med ursprungsbefolkningar, samtidigt som han samlade prover. Sedan åkte han hem till USA, där han inte låste in sig i ett labb. Nej, Gajdusek kunde skippa labbet veckovis, för långa vandringar i bergen. Detta väckte stor beundran hos min professor, som levde ett helt annat liv.
Nästa sak som etsade sig fast var ett tidningsfoto. Ett foto på Gajduseks familj, som just anlänt till Arlanda. Åtta unga pojkar från Nya Guinea, som han adopterat. Jag minns att jag tänkte: varför bara pojkar?
20 år senare slog bomben ned. Professor Daniel Carleton Gajdusek, Nobelpristagare i fysiologi och medicin, greps misstänkt för att sexuellt ha förgripit sig på sina adoptivsöner. Han erkände året därpå och tillbringade ett år i fängelse.

Men det märkligaste av allt var kanske inte att den excentriske och hyperindividualistiske pristagaren var pedofil. Utan att nästan alla hans forskarkolleger stöttade honom. Och inte bara stöttade. De sökte bagatellisera hans pedofili, sökte försvara denna såsom ”kulturbetingad” – ja, de till och med hävdade att pedofilhistorien var ointressant jämfört med hans forskargärning.
Ingenstans framgår detta tydligare än i Lindquists Geniet och pojkarna.
Dokumentären berättar i själva verket väldigt mycket, förutom att vara ett djupgående porträtt av Gajdusek.
Den visar på hur framstående forskare – tvärtemot vad de själva och samhället ofta hävdar – är lika låsta vid sina gamla föreställningar, och lika obenägna att ompröva dessa, som alla andra. Den sätter fokus på människans tendens att bortse från, ursäkta eller till och med försvara oerhörda handlingar utförda av dem som väckt deras sympati. Och den visar, inte minst, på hur komplex vår syn på pedofili är.
Vi är vana att betrakta sexuella övergrepp på barn som ett av de mest avskyvärda brott som finns. Utom i ett fall: när vi sedan tidigare känner, eller beundrar, förövaren. Då händer ofta något konstigt. Vi kan få för oss att man misstolkat hans kärlek till barn, att någon vill honom illa, och vi kan – om vi blir överbevisade – till och med välja att se det med hans ögon: pojkarna ville det!
Carleton Gajdusek är ett exempel på detta. Ett annat, ett mer bekant, är Michael Jackson.
Nej, fälld blev Jackson aldrig. Och det faktum att han dagen innan han första gången skulle ställas inför rätta för pedofili betalade 160 miljoner kronor till pojkens föräldrar – varefter målet lades ner – behöver inte vara något bevis på hans skuld.
Men det är förunderligt hur många tusentals människor det finns som är beredda att ta gift på att det enda denna deras idol hade gjort sig skyldig till var att älska barn.

Lena Einhorn
kulturen@expressen.se

Fotnot. Bosse Lindquists dokumentär Geniet och pojkarna ligger ute på SVT Play till och med 15 januari.
Lena Einhorn är författare, filmare och läkare.