Noll koll har jag på pjäsförfattaren Jan Käll. Föga förhoppningar har jag om helaftnar, med mager bak och eld i den därtill.
Men tjo vad det var livat på Tribunalen i går, när soldaten Svejk tinades upp ur en frysbox och bringade oreda i svenska arméns "fredskrig" i Afghanistan.
Svejk - så mustigt och slugt gestaltad av Eric Stern - är Helan, alltså Oliver Hardy. Samt Semper Batallius:
"En vämjelig figur, men effektiv! Var han än visar sig, sprider sig tvedräktens avundsgröna färg över sällskapet!" Ur Asterix och tvedräkten (Hemmets Journal, 1975).

Och å vad hela ensemblen är med på det kaos Svejk ställer till med. Bomber och granater! Vi skrattar till och med när den arme kapten Johansson - utmärkte teaterhögskolepraktikanten Gustav Bloom - blir torterad med strykjärn och allehanda mekaniska, barnsliga otyg som har skapats av en ensemble med vildaste serietidningsfantasin. Inom Sören Brunes i sig underhållande scenografi.
Och oj vad många sparkar som hinner utdelas både inom och utom scenen. Förutom det självklara - de riktnings- och utsiktslösa striderna i Afghanistan, hierarkiernas alla absurditeter - kängas det mot kriminalvården och svenska häkten, gestaltas knasiga asiatiska krigsherrar och drivs det med liberalsvenska familjers hycklande tolerans.

Och hurra att dessa åtta samspelta på scenen regelbundet sjunger med den icketeatraliska äran. Man kan både förstå och njuta, rentav sjunga med i "I natt jag drömde".
Språket, skådespeleriet, regin, scenografin - allt tål att skrattas åt.
Och en del att tänka på dessutom. Hell Käll!