Oj. "Tabloidiseringen av kritiken" (Tomas Forser med flera, med flera) tycks långt borta när 00-tal decennietraditionsenligt drämmer till med ett gigantiskt dubbelnummer som diskuterar kulturkritiken. Plus en bok på det nystartade egna förlaget.

Oj oj, vad vi recensenter (enligt Andreas Harbsmeier fuskkritiker delaktiga i att "skriva ut litteraturen ur samtiden") kommer att närläsa de här luntorna i jul. Om inte annat för att se om vi själva är med (jag verkar inte vara det).

Oj oj oj, vad många män det blev. Nämnde Harbsmeier åkallar i sin bittra artikel elva mansnamn och ett kvinnonamn (vet dessutom inte om jag kan lita på en karl som inte ser att Nils Schwartz är stillist), och Madeleine Grive drömmer sig tillbaka några decennier då tv kunde sända tvåtimmarssamtal mellan Lars Ahlin och Ulf Linde (uj).

Det är alltså ungefär som förr: det var nämligen bättre förr (förflackning etcetera). Vilket man väl säkert kan säga är sant på ett enda område - honorarens. Som rent ekonomitekniskt torde leda till mindre tid för research, reflektion och omsorg (även om en ökad mängd obetalt arbete något uppväger det hela).
Helt logiskt får DN Kultur/Nöje (bu för den kombon, förstås) mest däng. Mest trösterikt och allra vackrast skriver (nog, flera gör det) Horace Engdahl: "litteraturkritikens defekter är kroniska, /.../ den låtsade sakkunskapen, den nedlåtande välviljan och det taktiska förtigandet var precis desamma på 1750-talet". Hans text slutar:
"Kanske står det inte så illa till med kritiken i dag som vi tror."