Det kom två band från mer eller mindre Åkersberga på 80-talet, det var Reeperbahn och Lustans Lakejer. Vi som redan hade flyttat till Södermalm och föredrog Ebba Grön och Dag Vag tyckte att de var tja… apolitiska posörer. Med slips! Reeperbahn hade ändå något eget, det går fortfarande att ta fram ett par låtar ur huvudet till husbehov.
Lustans hade ”Rendezvous i Rio” men var mera mest gulliga, hur mycket de än älskade Bryan Ferry och försökte verka dekadenta. Fast känsliga, och aningen androgyna på ett sätt som är sorgligt ovanligt numera.
När man såg unga killar i rock i stället för svart läderjacka på den tiden visste man att de antingen lyssnade på Lustans eller på Eldkvarn, i det senare fallet var rocken fulare. Dessutom låg det ett ex av Doktor Glas i Lustans-fickorna. ”Få band har gjort så mycket för Hjalmar Söderberg-läsningen i detta land”, inskärper denna tidnings biträdande kulturchef.

Johan Kinde, som nu debuterar med 80-talsromanen Någon sorts extas, försöker inte längre vara dekadent utan ärlig. Mot sitt egna unga, barnsliga jag och trogen de yttre, bara lätt förklädda skeendena.
Den troheten kan jag delvis intyga, eftersom jag har fått äran att vara med. Det är Expressen-journalisten ”Tina Lexell”, som med ”en lite proggig punklook” intervjuar popgruppen Bête Noires Julian och Walther (Johan Kinde och Tom Wolgers) och framställer dem som moderna manliga sexobjekt som sminkar sig och gärna blir uppraggade. Jag minns gossarna som snälla och artiga – men nog gjordes väl själva intervjun på KB:s bar och inte på Café Opera?
Julian är huvudperson, en tonåring på Östra Real som når plötslig framgång genom att skriva fram en jetsetvärld så långt från Stockholms norra förorter som möjligt. Han drabbas också av den första stora kärleken, liksom sorgen – en älskad mamma blir dödssjuk.
Tyvärr kan jag inte säga att Någon sorts extas är god litteratur. Snälla killen med stil råkar vara så stilistiskt omedveten och dramatiskt oskuldsfull att det blir tja… för gulligt nu igen. Detsamma är kärlekshistorien, trots farligheter som vitt pulver och en gång nästan gruppsex vid Medelhavet. Och lika styltigt och svordomsfritt som här pratade man faktiskt inte ens på 80-talet.

Trots det kan läsningen vara mysig för oss som var unga då. Det är roligt att minnas Sydneys diskotek 1984 på Grev Turegatan, påminnas om att det fanns en så fånig drog som poppers och att det räckte med att åka charter till London för att genast stöta på Rusty Egan (The Rich Kids, Visage och legendarisk DJ på New romantic-klubben Blitz) och på direkten dirigeras till de rätta ställena.
Those were the days. Och jag är ändå, tja… glad över att någon minns och skriver om dem. Flera borde göra det.