Prosalyrik, tja. Eller är bokdebuterande 23-åringen Elin Ruuths Fara vill en handlingsförlamad utvecklingsroman, som den ovanligt välformulerade baksidestexten påstår? Samt en dag- och skrivskolebok, det har jag kollat upp.
Inget fel med det så länge det är skoj att läsa, och det är det för det mesta. Fy, så många "det" det blev i den meningen. Ja, Elin Ruuth är metalitterär också, dock mer humoristiskt pregnant. Exempelvis säger hon "Det är omöjligt att skriva något som redan är helt." Och jämför med att kalkera på smörpapper som hon gjorde som barn. Så: "När man skriver en färdig berättelse ser man smörpappret den står på. Så får det bara inte gå till."
Kanske inte och hursomhelst - här deltar vi snarare i en barnslig-vuxen lek med kalejdoskop än läser genomskinliga kalkyler. Med sidornas gång allt mer identifierbara bitar snurras runt och bildar oväntade men inte alltid symmetriska mönster i färger som dock avsiktligt skär sig.

Där finns skärvor av en vanlig och vänlig barndom i Luleå, ställda mot det ungvuxna livet i Malmö, mot ensamhetskänslor och kärlekstörstande kroppar som möts. Eller inte gör det.
Ibland landar det blott i meningslös, smålustig trivia eller försök till aforismer - att efter en titt på världskartan med alla sina kuster konstatera "Man känner inte Australien bara för att man åkt trampbåt i Sydneys hamn." Nähä.

Men oftast är det charmigare och roligare än så. Vilda kontraster mellan mikro och makro, och att applicera måttenheter, formler och annan vetenskapsjargong på känslor är visserligen väl beprövade estetiker vid det här laget, men Ruuth toppar med petit chouxer, muffins och små rymdmått uppiggande manshat. Hon hanterar tillvarons svåruthärdliga kontraster och går med friskt humör in i vilsenheten. Far alltså inte särskilt vill.