Sverige har just nu så många jag tvekar inte att säga geniala kvinnliga serietecknare att man kan dåna av inre applådåskor. Så förlåt Klas Östergren, Liza Marklund och James Patterson - men måste jag välja ännu en bok med anknytning till Dardels "Den döende dandyn" tar jag först Åsa Grennvalls Svinet som broderat bilden i kedjestygn på omslaget.

Denna fulsnyggsmarta feelbadroman är så lyckoframkallande att man önskar sig luktsaltets återkomst. Då har ändå mitt både mans- och kvinnohat varit mycket större förr än nu.
Kring svinet, kvinnomisshandlaren och sociopaten Dan, cirklar i en fint komponerad femuddig stjärna: modern, Bea, Mia, Gisela och Ginger. Flera av dem återkommande patienter på psykakuten. I vars väntrum de ibland möts.
Kan en man skildras så oförlåtligt jävlig (dock bara begående igenkännbara vardagsbrott, inte Anders Englund-galna) utan en texttätare boks möjligheter till nyanser? tänker jag först. Ja. Eftersom Grennvalls dialog är suverän (gör film!). Eftersom hon är psykopolitiskt oförskämd. Inte ens moderskapet är heligt.

Utan skam är hon både "politiskt korrekt" och skämmigt inkorrekt, ickesysterlig men ändå strukturellt stringent. Samt:
Grennvall får mig att minnas precis vad älskare har utslungat och hur de har slagit mig. Plus den konkurrens i offerskap, feghet och sjuklig förståelse som kan uppstå mellan flickvän och svärmor, mellan flickvän och flickvän. Stiliserat. Storartat.