Nej, inte riktigt en roman. Snarare en vittnesbok i stil med Imre Kertész Mannen utan öde, som Ana Valdés jämför med i förordet. Åtminstone när det gäller tidsspannet:
”Jag behövde trettio år för att få tillräcklig distans till den nittonåring som fängslades 1972.” Så nu, efter en stabil litterär karriär i Sverige, har hon skrivit ”en hybrid mellan fiktion, kollektivt minne och självrannsakan” om sin fyra år långa fångenskap i sitt hemland.
Som svensk läsare vet jag väl normallite om Uruguay, och om jag minns något utrikespolitiskt från 1972–73 gäller det Chile och Oktoberkriget. Men jag kommer ändå ihåg förvåningen över att den där lilla välfärdsstaten plötsligt blev en grym militärdiktatur, och lite också romantiken som svävade över gerillan Tupamaros.
Inte är jag så mycket klokare nu, för Er tid skall komma är – lyckligtvis – ingen historiebok.

Den börjar elegant med kapitlet ”Början”, där Valdés beskriver hur hon bekämpar (från början sydamerikanska) mott hemma i sitt kök i Stockholm. Bland flera tänkbara tolkningar av denna metaforiska situation väljer hon att minnas en tid då mott hade varit ett välkommet inslag i hennes liv – när hon, den unga medelklasstjejen, satt i en högsäkerhetscell där ytterst få tecken på fritt flygande liv trängde in.
Sedan får vi väldigt mycket innehåll på bara drygt 200 sidor: Anas brokiga familjebakgrund och tid i klosterskolan som aldrig lyckades få henne att skriva med höger i stället för vänster (”Djävulens hand, flickor!”). Hur Jesus ersattes av Che Guevara, de ”brott” – att gömma aktivister – som ledde till att hon fängslades, tillvaron och tortyren i häkte och fängelse. Och återbesök och intervjuer i Montevideo, även med den kvinna som Ana till sist faktiskt angav.

Det finns försoning, det är det goda. Det oförsonligt onda är visserligen för evigt, men det flyttar sig geografiskt – till exempelvis Gazaremsan, som Ana Valdés drar inte helt glasklara paralleller med. Man undrar också vilkas tid som ska komma, offrens eller förövarnas, om det är hämnd eller tröst som avses?
Er tid skall komma består av fragment, lika osentimentala och noll självömkande som hos Nobelpristagaren, aldrig dramatiserade, bitar i ett inte färdiglagt pussel. Men det är kanske poängen: det går inte jämnt upp, det blir inte rättvist, förövare går fria och att överleva är inte lika med upprättelse.