Låt det vara sagt, först som sist: det här är en sexig antologi om medier, journalister, kvinnor och män. Hela titeln lyder Empati och engagemang. En kvinnolinje i svensk journalistik.
Låt det också vara sagt:
Jag, helt subjektivt, har aldrig varit attraherad av manliga journalister. Kvinnliga journalister däremot, bland dem finns många man skulle vilja fria till. Därför att:
Jag har faktiskt, rätt objektivt, upptäckt att kvinnliga journalister nästan alltid drivs av engagemang. De vill visa världen något, rentav förändra den. Är ofta aktivister vid sidan av. Hyser flera perspektiv.
Medan manliga journalister, rent generellt, vill producera ”nyheter”, behaga sina chefer, få löp och femspaltare med feta bildbylines och tjocka löner. Så länge det inte gäller sport föraktar de ”den goda viljans journalistik” och snackar i ovanligt intellektuella fall om opartiskhet och konsekvensneutralitet. Osexigt värre.

Här blir mina föreställningar bekräftade. Till exempel skriver medieforskaren Birgitta Ney om ”praktisk och aktiv journalistik”, att hur bra den än kan vara för tidningen är det ”dock inte så säkert att hennes ställning som reporter förstärks av det agerandet”. Chef lär hon i alla fall inte bli.
Mediechef blir den – fortfarande oftast han – som låtsas objektiv och könsneutral, och gör som man alltid har gjort. Som följer murvelns luddiga ”magkänsla” och styrs av lynniga emotioner och sekelgamla konventioner.
Läs Ann Lagerströms fantastiska essä om mediechefer i Empati och engagemang. Och Anne Jalakas ”Kvinnors journalistik nedvärderas därför att kvinnor nedvärderas” (kvinnors och mäns ”olika ideal i yrket” – you bet!), liksom Ulrika Knutsons roliga karriärstory om självkänsla och yrkesidentet.

Sedan får vi förstås läsa om geniala föregångare som Wendela Hebbe, Ester Blenda Nordström, Elin Wägner, Bang och last but not least, Hilda Sachs – vilken kvinna.
Sedan och mera, förstås, det är många kompisar som jobbar ihop här, om Radio Ellens uppgång och Freja!:s fall i P1. Både Isa Edholms och Katarina Mazettis texter är intressanta och välskrivna, och Mazetti har rätt i att det är skräp att det inte finns ”något samlat” om genusfrågor i radion i dag.

Men ändå, hur mycket jag än lyssnade och sympatiserade då det begav sig, glömmer jag inte de bägge programmens stora brist: avsaknaden av debatt. Högaktuella konflikter och kollisioner vad gällde såväl feministisk ontologi som strategi fick aldrig plats. Programmen var förnyande, men blev inte de forum för inomfeministisk diskussion som de kunde – borde – ha blivit. Vi var många inte minst syd- och mellansvenska yngre feminister, akademiker som aktivister, som aldrig fanns representerade i Umeåredaktionernas samstämda ringlistor.
För övrigt är även skribenterna i Empati och engagemang påfallande samstämmiga. Ingen avviker i vare sig läggning eller ursprung, klass eller ålder.
Men detta, låt det vara sagt, är ändå en randanmärkning. Till en samling centrala frågor för journalistiken, jämställdheten och demokratin. Låt det nu läsas, begrundas och pratas vidare.