Jag blir genast på gott humör när jag börjar läsa Nina Lekanders Hästar, män och andra djur. Det beror inte minst på stilen. Ett kåseri, en essä? Eller en reflexion om flickor och hästar – ur psykologiskt, sociologiskt och historiskt perspektiv?

Men kanske är boken mest en liten förklädd roman. Eller ännu hellre, en feministisk och öppenhjärtig självbiografi om några år i en häst­biten inte helt ung flickas liv. Som formar sig till tröst och självhjälp för kvinnor som i likhet med berättaren har passerat fertilitetsstrecket, en hemsk gräns. Boken är allt detta, i en förförisk och oredig blandning.

Okej, jag bryr mig inte om genrer och ordning. Nina Lekander skriver väl, jag är beredd att förföras. Boken börjar en sommardag då hon med hjälp av en sopkvast och en kvinnlig granne som doftar Chanel No 5 försöker få fram sina två kattor som gömt sig under sängen. I förbifarten kommer det med en liten suck: "Och jag har ingen man längre."

Berättaren är på väg till sitt stall vid Drottningholm. Med kattor och bilköer tar det tid och ett redovisat antal cigaretter. Allt för att hennes bästa vän, hästen, ska lockas in i en transportbil och köras till Öland. Hästen heter Alegre. Och Södra Möckleby är barndomssomrarnas paradis hos mormor och morfar, döda och saknade. Väninnan Kate Larson tar emot hästtransporten, och liknar på pricken en författare med samma namn. Hon är inte den enda jag känner igen i boken; här finns många chanser att möta bekanta. Namedropping?

Låt gå för det, men det stör inte. Jag får tro att Nina Lekander fullt uppriktigt berättar om varför det tog slut med exmannen. Inte på grund av att de hade andra älskare, både hon och han. Utan för att han en dag fick barn med en annan, såväl yngre och fertil. Så tog det trofasta fria förhållandet slut – förvisso ett slags svek.

Det är bokens klangbotten. Därifrån ger sig Nina Lekander ut i reflektioner över sitt ämne, hästar, män och kvinnor. Hon går djupt in i temat överordning och våld mot den andre, särskilt om den andre är ett husdjur, i synnerhet en häst. Jag har aldrig varit hästflicka, men jag får förtroende för Lekanders kunskaper.

Till exempel om hur ridsporten (efter kriget och arméns avveckling av hästbeståndet) blev en sport för unga flickor, för övrigt den enda könsjämlika. Jag får veta mycket om varför flickor rider och om hästdressyrens och hästpsykologins utveckling. Liksom om flickböcker och primatforskning. Jag övertygas om att ridsporten utvecklar kvinnors ledaregenskaper. Och att om vänskapen med hästen nu är djupt ojämlik, byggd som den är på människans övermakt – hästen och stigbygeln är tänkvärt nog en nyckel till Europas framgångar – är han ändå den förbundne och bäste vännen.

Här finns argument mot att vara köttätare men också en plädering för tamdjuren och, lite skamset, för lammsteken. Som den litteraturbelästa och drivna journalist hon är lyckas Lekander för det mesta hålla mitt intresse vid liv, även om djurrättsdiskurserna kan bli lite sega. Men man läskas av annat. Jag delar indignationen över att kvinnans fertila tid är så orättvist kort!

Och sällan har jag läst en lika vildsint och tilltalande elegi över en mansförlust, genomstungen av självironi och komik. Fast det framgår, fy fan, att det gjort ont.

Att det blir så bra beror på att Lekander menar allvar med vad hon skriver och ännu gillar exmannen.

Som också måste gilla henne, även efter denna bok – av en så munvig, klok, vänlig och trösterikt inkonsekvent människa. Som både röker och lyssnar på radio på hästryggen. Och gör en massa annat mot reglerna.

Och fullt ut utnyttjar essäns möjligheter till för och emot. Innerst handlar det nog om det bekymmersamma i att vara människa, därtill av kvinnokön, fast man är det, och gillar det.

Agneta Pleijel

kulturen@expressen.se

Nina Lekander är medarbetare på Expressens kulturredaktion. Därför recenseras hennes bok av Agneta Pleijel, författare och före detta kulturchef på Aftonbladet.