Det är helt vanligt liv. Det är folk som träffar sina vänner, går i skolan, umgås med sin familj, letar efter rätt jobb, försöker få ordning på sina relationer – det är vardag som lunkar på. Där finns inga konkreta saker som uppenbart tyder på elände och misär. Det skulle lika gärna kunna vara – lycka.

Men när Nina Hemmingsson håller i pennan, och det gäller både hennes serier och hennes poesidebut Det var jag som kom hem till dig, förvrids det där vardagslivet till något helt annat. Något som kräver och kväver, som en evig vandring i något slags grå sörja.

Jag brukar kalla det för Roy Andersson-effekten. Det är när det som är till synes normalt liv förses med en grå hinna, solkigt ljus och absurda proportioner. Vardagslunk blir surrealistiskt elände, och det är omöjligt att ta sig ut. Det är så klaustrofobiskt.

Hemmingssons poesi utgår från ett diktjag som rör sig omväxlande mellan barn-, ungdoms- och vuxenperspektiv, och bara binds samman av att platsen är densamma, ett anonymt bostads­område i förorten. Tiden blir upphävd av ett jag som rör sig obehindrat mellan sina åldrar, men gemensamt för dem alla är förfrämligandet inför världen runtomkring. Återigen: det normala (som skolgång, gryende sexualitet, kroppsminnen, jobb och relationer) blir nedskitat och absurt. Smärtan och ångesten lurar alltid under den dassiga vanlighetsytan:

Mitt kiss luktar som starkast

hos min syster i norra för­orten

Hon frågar när jag ska bli glad

och hårlös

Den som kan Hemmingssons serier kommer att känna igen rösten också i hennes poesi. Här har den Sonja Åkessonska diskbänksrealismens grund alltid också en annan dimension, något mystiskt eller paradoxalt eller både och. Och det finns en skärpa och pregnans i hennes dikter som gör att jag tror lika mycket på henne som poet som serieskapare.

Man mår inte vidare bra av att läsa Det var jag som kom hem till dig. Och poesi behöver för Guds skull inte vara någon feel good-stund, den kanske inte ens ska - får - vara det. Men ibland vill man ju må lite bra. Och ibland är en diskbänk bara platsen man diskar på, och inte en källa till avgrundsdjup ångest.