Den som läst sin Bouraoui känner genast igen sig. Alger, havet, apelsinlunden. Bostaden. Föräldrarna, storasystern. I Enstörig återkommer också pojken, den symbiosälskade ursprungsvännen, och den obarmhärtiga förlusten av såväl honom som barndomen.

Men Enstörig (vars franska titel Sauvage måhända borde ha översatts med det mer direkta "Vild" eller "Vilde") är ingen självbiografi, lika lite som lejonparten av Bouraouis verk.

Huvudpersonen Alya är i 14-15-årsåldern, romanen den anteckningsbok hon fyller för att på något sätt hitta ut ur tomhetshålet efter den försvunna Sami. Sami som, likt Amine i Pojkflickan, levt i en närmast sömlös vänskap med Alya sedan tidig barndom. Sami vars mamma är gränslös och sjuk, och bär moderns förtvivlan som ett ständigt hotande vansinne under huden.

Tillsammans är de ett eget universum, en ogenomtränglig cirkel av raseri. Samis mamma liknar dem vid vildhundar, dingos, Alyas säger till sin dotter att Sami kommer knuffa henne mot avgrunden.

Det är 1979 och i Algeriet oroar sig människor för framtiden och det nya decenniet. Kommer utomjordingar att ta över? Amerika? Mörkret kommer att falla under alla omständigheter. Den kollektiva framtidsskräcken förstärks av att läsaren vet vad som händer sen: den stora jordbävningen 1980, inbördeskrig, diktatur.

Alya å sin sida är mest rädd för att förlora sig. I sin sorg och förlust efter den mystiskt försvunna Sami, men mest i Algers och världens ansiktslösa folkmassor – att få sin identitet uppslukad och suddad och själv försvinna, utan hjärta och egna tankar.

Även om Nina Bouraoui till skillnad från tidigare verk ibland, bokstavligt, skriver fram ingripanden av en metafysisk dimension – befolkad av utomjordingar och/eller Gud – är Enstörig ett slags återkomst till de svindlande djup som de på svenska senast utgivna Kärlekens geografi och Våra kyssar är avsked inte riktigt har förmått nå fram till.

Genom det minutiösa och till synes ohejdade redovisandet av Alyas tankar och känslor bänder bokstäverna fram ett fysiskt upplevt känslorum som, hur klichéartat det än låter, säger något stort och viktigt om den mänskliga existensen.

Stilen kanske bäst kan liknas vid realistisk magi. Oavsett epitet är Bouraouis förmåga en nåd som få författare ens kan drömma om.