Nils Schwartz ser Teater Galeasen inviga återflytten till Skeppsholmen med en polsk moralitet som kunde ha varit skrivet av en Martina Montelius på speed.
Teater Galeasen inviger återflytten till de nyrenoverade lokalerna på Skeppsholmen med en skandinavisk urpremiär - den 27-åriga polskan Dorota Maslovskas pjäs Mellan oss är det bara bra. Jag försöker förstå varför Galeasen har valt att kalla den Metallflickan - efter en av rollerna i pjäsen - men lyckas inte.
Fast å andra sidan förstår jag inte heller varför rollfiguren har fått det namnet. Det måste vara någon polsk anspelning, som likt så mycket annat i pjäsen förblir dolt för en svensk publik. Pjäsens sensmoral är däremot allt annat än dold, vilket ter sig desto mera överraskande för en publik som trodde att sensmoralen på teatern avskaffades 1977.
Metallflickan är nämligen en moralitet, en listigt draperad straffpredikan över Maslovskas egen generation i allmänhet och dess konstnärliga språkrör i synnerhet - en av allt att döma historielös samling svartmålare av den knappt 20-åriga demokratiska frihetens svåra lidanden.
Vi som aningslöst fnittrat åt ett teaterstycke som kunde vara skrivet av en polsk Martina Montelius på speed, får i slutscenen notan serverad på en blodfläckad servett.
Metallflickan (Sandra Huldt), hennes mor (Annika Hallin) och hennes rullstolsburna mormor (Inga Edwards) lever - intensivt grälande och pikande - i Sutodas scenrum bokstavligen på en grushög, där ordet "inte" är ledordet för alla drömmar.
Det är tre loserkvinnor som har Beckett och Ionesco som provrörsfäder och den sentida kapitalismen och it-samhället som ammande mödrar, och det är en mycket polsk uppgörelse med såväl den polska nationalismen som den polska avantgardismen.
Någon särskilt bra pjäs är det väl kanske inte, och regissören Natalie Ringlers och kompositören Dror Feilers försök att piffa upp den med shownummer tillhör knappast föreställningens höjdpunkter.
Ändå sitter jag där till slut med sensmoralen i knät. Det är nog trots allt mormors tjafs om det där gamla kriget som förblir en rimlig måttstock även för det postmoderna lidandet.