Arvid Stjärnblom kommer in och sätter sig till synes tafatt på en bänk medan Lydia Stille dansar i bakgrunden. Innan Arvid riktar sin första replik till henne provar han ut en mera nonchalant pose, ledigt tillbakalutad med ena foten på bänken. Aha, där har vi en inbilsk man.
Lydia kommer in och sätter sig på en kista ett stycke därifrån, med benen isär och händerna mellan låren. Aha, där har vi en frimodig kvinna.
Så blir rollkaraktärerna fastslagna redan de första sekunderna av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken på Stockholms stadsteater, dramatiserad och regisserad av Daniel Lind Lagerlöf i hans första uppdrag för teatern.

Att gjuta mallarna från början innebär alltid att man riskerar att låsa fast rollernas inneboende dynamik. Det drabbar här Gustaf Skarsgårds Arvid som aldrig lyckas eller – ges chansen att – spela sig ur det där första intrycket. Han förblir samma ointressant omogna pubertetsyngling föreställningen igenom, fastän han har fyllt 37 i slutscenen. Den desillusion som bär upp Söderbergs livsvisdom får ingen resonansbotten i honom, och den attraktion han väcker hos Lydia måste vara ett myopiskt misstag.
Någon liten sympati måste man trots allt känna för Arvid Stjärnblom om romanens laddning ska bevaras i vår tid.
Det är Livia Millhagens Lydia som i sin egen gestalt inkapslar den dramatik som i övrigt blir så grymt punkterad av en regissör som har tolkat den tvetydiga romantiteln som en uppmaning att sätta sig pladask mellan stolarna.

Millhagen har en nervös spotskhet i sin framtoning som om hon inte riktigt vågade lita på att Lydias självständighetsvilja ska besegra skräcken för ensamheten. Det är en alldeles suverän rolltolkning i sin naket trotsiga osäkerhet. Att hon tvingas slunga ut ett slentrianmässigt teaterraseri i en scen visar bara att Lagerlöf inte har förstått hur bra hon är.
För Lydia kallar Gun Britt Sundström sin motbok till Söderbergs roman. För Lydia är också det enda skälet att se den här föreställningen.