Några minuter in på det nya året 2008 skjuts 33-årige Ernesto Romero Adame till döds vid Paseo Triunfo de la Republica Avenida. Strax före tolvslaget nyårsafton samma år genomborras en 28-årig man, känd som "El Mango", av kulor i förorten Plutarcho Elias Calles. Det är det första och sista mordet detta år i den mexikanska gränsstaden Ciudad Juarez, där antalet offer 2008 till slut kan summeras till 1 607.
Ändå ingen exceptionell siffra - när den amerikanske journalisten Charles Bowden lägger sista handen vid sin bok Murder city i början av december 2009, överstiger antalet mordoffer det året redan 2 400. Och hittills i år har mer än 1 000 människor mördats (SvD 24/7).
Ciudad Juarez har officiellt ungefär lika många invånare som Storstockholm - cirka 1,5 miljoner, det verkliga antalet är sannolikt betydligt större. En bro över Rio Grande skiljer staden från El Paso i Texas på den amerikanska sidan. De kunde tillhört skilda planeter.

Charles Bowden - som själv bor i Tucson, Arizona - har i mer än 15 år rest fram och tillbaka över gränsen för att försöka förstå vad som händer i Juarez, där mordvågen varje år skördar fler civila offer än attentaten i det krigsockuperade Bagdad.
Under lång tid uppmärksammades i västliga medier egentligen bara det stora antalet mestadels prostituerade kvinnor som år efter år hittades döda i öknen utanför Juarez. Var det en eller flera seriemördare som var i farten? Ingen vet, brotten är och förblir outredda.

Dessa kvinnomord får stort utrymme i den chilenske författaren Roberto Bolaños 900-sidiga roman 2666, där staden har döpts om till Santa Teresa. (Romanen, som blev Bolaños mäktiga svanesång, kommer i svensk översättning i höst.)
Bolaño mer än antyder förbindelser mellan de mördade kvinnorna och stadens högsta politiska och ekonomiska kretsar. Men det är förstås bara fiktiva spekulationer - ingen journalist eller åklagare i den faktiska världen skulle ens kunna viska om något sådant utan att skriva under sin egen dödsdom. Den offentliga tystnaden är en viktig delförklaring till att mordkulturen har kunnat ta ett sådant strupgrepp om Juarez.
Om de mördade kvinnorna inte får någon stor plats i Bowdens bok, så beror det på att de trots allt är en ganska liten minoritet bland mordoffren. År 2008 - det år som Bowden bestämt sig för att dokumentera från nyårsdag till nyårsafton - är det i allt väsentligt män som hittas döda på gatorna, några av dem i polis- eller arméuniform.
Den förklaring som de mexikanska myndigheterna tillhandahåller och de amerikanska medierna förmedlar är att alla dessa döda är offer för interna uppgörelser mellan de mäktiga drogkartellerna i Mexico. Bowden tror inte att det är hela sanningen - i så fall borde väl ledargestalterna inom respektive kartell vara de främsta måltavlorna. Snarare är det så att mördandet har blivit en livsstil i Juarez, en gatukultur, en manbarhetsritual som kan bedrivas så mycket mera ohämmat som både polisen och armén är mera måna om att få sin andel av miljardvinsterna från droghandeln än att beivra och utreda brott på gatunivå.

Tre personer återkommer i Bowdens bok, under rubrikerna "Miss Sinaloa", "Dead reporter driving" och "The murder artist". Miss Sinaloa är en välbärgad flicka från den mexikanska västkusten som kommit till Juarez för att festa men blir utsatt för en brutal gängvåldtäkt och vårdas på en ideellt driven psykklinik i öknen. Reportern är en journalist som flyr undan dödshot från armén - som han skrivit ofördelaktigt om - för att söka asyl i USA, men i stället sätts i fängelse. Mordartisten är en före detta polis som har gjort karriär som yrkesmördare, men har blivit frälst och nu gömmer sig för alla hämnare.

Murder city är till hälften reportage, till hälften prosapoetisk elegi - ett rekviem till alla dessa döda. Bowden har nästintill gett upp försöket att finna en förklaring till den skenande mordkarusellen, den har blivit en självgenererande kraft - mord föder mord. Bokens undertitel är "Ciudad Juarez and the global economy's new killing fields". Men Bowden utvecklar aldrig de globala orsakssammanhangen - antagligen därför att den sociala och ekonomiska verkligheten på ömse sidor om gränsen talar för sig själv.
Ingenting tyder på att de förstärkta arméinsatserna i området ska få stopp på karusellen - snarare drivs dödstalen upp ytterligare. Så länge droghandeln är lönsam - vilket den lär vara så länge efterfrågan på knark består i Mexico, USA, världen - kommer kartellerna att hålla sin ställning, antingen de bekämpar varandra eller samverkar. Och så länge skillnaderna växer i den globala ekonomin kommer alltfler mexikaner att illegalt försöka ta sig till USA. Ju hårdare gränserna bevakas desto större blir desperationen bland dem som haft oturen att födas på fel sida av Rio Grande.

Och eftersom rättsprocesser och mediebevakning bara kan bedrivas med fara för eget liv, kommer varken invånarna i Juarez eller omvärlden att få veta mycket om vad som händer bakom kulisserna, där morden planläggs och drogintäkterna fördelas mellan kartellbossar och korrupta myndigheter, alltmedan journalisterna mutas att hålla tyst. Hellre en lönebonus i handen än en kula i pannan.
Att Charles Bowden fortfarande är i livet, kan nog bara förklaras med att han är amerikan.